Jag ville göra en ny utställning. En med svaret på livets alla frågor. Jag hade varit ledig i ett par månader, men kom ingenstans.
Jag behövde utveckla mitt jag. Jag behövde komma bort. Med jämna mellanrum behöver man hitta nya horisonter. Så jag reste till Färöarna. När jag flög över Sørvágsvatn, när jag åkte hyrbil i en timme längs solnedgången, kändes det rätt; jag frågade mig själv varför jag inte alltid hade bott på Färöarna. En nattssömn senare hade jag tröttnat. Jag borde ha varit misstänksam: den första kvällen på en bra resa brukar vara alldeles fruktansvärd. Dimman rullade in över Klaksvík som om den aldrig gjort något annat. Var det där jävla berget kvar fortfarande? Norrmän får visserligen klaustrofobi när det inte finns berg, men för mig gäller det motsatta. Det är för trångt. För primitivt. Lämna mig i fred! Dagen innan avfärd hade jag dessutom drabbats av en ny form av dödsångest, ett svart hål i lungorna. Där satt vi, jag och mitt hål, instängda i någon Airbnb så långt från Gud som man kan komma. Samtidigt lade jag för första gången fingret på det jag åtta månader senare skulle lära mig var personlighetstypen ENFP, och föreställde mig att jag aldrig skulle lyckas riva muren oss emellan. Färöarna påminner om Island, ett bra resmål, på flera sätt, men man glömmer lätt att de mest kritiska punkterna saknas:
Lunnefågeln (som också finns på Island, men som jag inte såg där) är en enorm besvikelse. Den är liten, ful och har konstigt ljud. Då är Färöarnas nationalfågel, strandskatan, mycket bättre, trots att den är vardagsmat även i Åbolands skärgård. Färöarna marknadsför sig med får (namnet Färöarna betyder t.o.m. Fåröarna), och visst finns där sympatiskt bohemiska får, men de är mycket glest utspridda. Man får aldrig intrycket "oj, så många får här finns!". Man får inte sitt fårklimax. Eller sitt tätortsklimax. Eller sitt naturklimax. Medelmåtta! Det som tog mig igenom veckan på Färöarna var isländska choklad–lakrits-bollar och vetskapen om att Francesca Michielin skulle finnas kvar när jag kom hem. Mitt Färö state of mind är en grågrön grande finale på mitt postparisiska syndrom och har rått sedan den 5 juli. I de stämningarna bringar jag er utställningen A. Färöarna har svaren, men lämnar djupa spår. Jag åkte dit så ni inte skulle vara tvungna därtill. |