Konstnärlig tolkning av Kents skivomslag
Alexander Ginlund (2014)
Alexander Ginlund (2014)
Kent
År 2002 införskaffade min familj en CD-skiva som vevades om och om igen. Jag var inte mer än fyra år gammal, och det måste ha varit den första vuxenmusiken jag hörde på allvar. Albumet hette Vapen & ammunition. Artisten bakom var Kent. Upplevelsen stärktes av att vi samma sommar besökte Parken Zoo i Eskilstuna och såg den vita tigern från albumets omslag. Där grundades en del av min uppfattning om musik.
Kent återvände till vår familj först sommaren 2010 med albumet Röd (utgivet i november 2009). Jag vill minnas att jag inte var någon större beundrare albumet till en början, men efter en lång rad genomlyssningar i bilen gick det hem. Den musiken fick prägla den sommaren.
Det tog ytterligare två år innan Kent gav ut Jag är inte rädd för mörkret. Då hade jag blivit en aktiv radiolyssnare. Jag lyssnade på Radio Vega allt som oftast. Kanalen hade nu bestämt sig för att ta in flera av Kents nya låtar: 999, Jag ser dig och Tänd på. Jag förstod inte riktigt hur Kent hade tänkt: den nya musiken lät som någonting som borde ha varit episkt, men aldrig riktigt nådde dit.
Jag misstänker att detta provocerande Kent-spelande i radion förr eller senare skulle ha lett mig till att fördjupa mig i saken. Kent hade trots allt varit en viktig del av mitt liv i ett skede. Dessutom hade jag hört Vapen & ammunition-hits som Dom andra, FF och Kärleken väntar på radion några gånger den senaste tiden, och tvingats inse hur bra de faktiskt var. Nu skedde min Kentfördjupning i början av sommaren 2013. Av någon orsak kom refrängen till Duett från Vapen & ammunition upp i mitt huvud – en låt som jag inte hört på tio år. Jag blev tvungen att söka upp den, och återupptäckte samtidigt hela Vapen & ammunition, med melodislingor och ord som kändes väldigt bekanta, men som nu utgjorde en del av en helhet som jag kunde förstå bättre. Det var fantastiskt. Jag låg i min säng och drogs tillbaka till 2002. Det var dessutom en av de första gångerna jag faktiskt kunde minnas något som inträffat för tio år sedan eller tidigare, vilket fascinerade mig.
Kent återvände till vår familj först sommaren 2010 med albumet Röd (utgivet i november 2009). Jag vill minnas att jag inte var någon större beundrare albumet till en början, men efter en lång rad genomlyssningar i bilen gick det hem. Den musiken fick prägla den sommaren.
Det tog ytterligare två år innan Kent gav ut Jag är inte rädd för mörkret. Då hade jag blivit en aktiv radiolyssnare. Jag lyssnade på Radio Vega allt som oftast. Kanalen hade nu bestämt sig för att ta in flera av Kents nya låtar: 999, Jag ser dig och Tänd på. Jag förstod inte riktigt hur Kent hade tänkt: den nya musiken lät som någonting som borde ha varit episkt, men aldrig riktigt nådde dit.
Jag misstänker att detta provocerande Kent-spelande i radion förr eller senare skulle ha lett mig till att fördjupa mig i saken. Kent hade trots allt varit en viktig del av mitt liv i ett skede. Dessutom hade jag hört Vapen & ammunition-hits som Dom andra, FF och Kärleken väntar på radion några gånger den senaste tiden, och tvingats inse hur bra de faktiskt var. Nu skedde min Kentfördjupning i början av sommaren 2013. Av någon orsak kom refrängen till Duett från Vapen & ammunition upp i mitt huvud – en låt som jag inte hört på tio år. Jag blev tvungen att söka upp den, och återupptäckte samtidigt hela Vapen & ammunition, med melodislingor och ord som kändes väldigt bekanta, men som nu utgjorde en del av en helhet som jag kunde förstå bättre. Det var fantastiskt. Jag låg i min säng och drogs tillbaka till 2002. Det var dessutom en av de första gångerna jag faktiskt kunde minnas något som inträffat för tio år sedan eller tidigare, vilket fascinerade mig.
Kent
Peter Gehrke (2016)
Peter Gehrke (2016)
Jag blev en Kent-lyssnare. Jag har en tendens att fastna i sådant jag tidigt introduceras till. Jag tycker om att veta allting om något innan jag går vidare. Alla mina specialområden är egentligen sådant man blir bekant med redan tidigt i livet: bildkonst, svenska, ankism. Kent kom in i ett ungefär lika tidigt skede för mig, så det var verkligen på tiden att jag började lyssna igenom vad Kent hade att bjuda på, lära mig allt om gruppen, djupdyka i tolkningar av budskapen.
Jag påstår inte på något vis att Kent är den bästa musikgruppen som finns. Jag vet inte ens om jag skulle stå bakom att de är bra om jag hamnade i en argumentation. Däremot är Kent rätt för mig. Jag bara hamnade här. Kent är nu något jag känner till och något jag vet att jag kan lita på. Lyssnar man på olika sorters musik av vilken artist som helst till höger och vänster får man aldrig reda på den riktiga berättelsen bakom, och då känns det tomt för mig. Jag är ett Kent-fan. För mig betyder det inte nödvändigtvis att Kent är min favorit.
Några månader efter att jag återupptäckte Vapen & ammunition började jag i gymnasiet. Under mitt första år där fick jag uppleva min första utgivning av ett Kent-album, nämligen Tigerdrottningen. Det var egentligen en mycket lämplig tidpunkt för mig att återupptäcka Kent, eftersom Kent i allmänhet verkar ses som ledmotivet till gymnasietiden. Deras enligt fansen odiskutabelt bästa låt, Mannen i den vita hatten (16 år senare), handlar också om att gå ut gymnasiet. Just nu har jag inte gått ut gymnasiet än och Kent är fortfarande en stor del av mitt liv, men jag misstänker att jag i framtiden kommer att se Kent som definierande för min gymnasietid.
Jag påstår inte på något vis att Kent är den bästa musikgruppen som finns. Jag vet inte ens om jag skulle stå bakom att de är bra om jag hamnade i en argumentation. Däremot är Kent rätt för mig. Jag bara hamnade här. Kent är nu något jag känner till och något jag vet att jag kan lita på. Lyssnar man på olika sorters musik av vilken artist som helst till höger och vänster får man aldrig reda på den riktiga berättelsen bakom, och då känns det tomt för mig. Jag är ett Kent-fan. För mig betyder det inte nödvändigtvis att Kent är min favorit.
Några månader efter att jag återupptäckte Vapen & ammunition började jag i gymnasiet. Under mitt första år där fick jag uppleva min första utgivning av ett Kent-album, nämligen Tigerdrottningen. Det var egentligen en mycket lämplig tidpunkt för mig att återupptäcka Kent, eftersom Kent i allmänhet verkar ses som ledmotivet till gymnasietiden. Deras enligt fansen odiskutabelt bästa låt, Mannen i den vita hatten (16 år senare), handlar också om att gå ut gymnasiet. Just nu har jag inte gått ut gymnasiet än och Kent är fortfarande en stor del av mitt liv, men jag misstänker att jag i framtiden kommer att se Kent som definierande för min gymnasietid.
Socker
Alexander Ginlund (2013) |
Vita linjer
Alexander Ginlund (2014) |
À la gare
Alexander Ginlund (2015) |
Kent sitter i mina hörlurar nu som då. Jag gör egentligen mitt bästa för att hålla mig borta från Kent, eftersom det har utvecklats till ett sådant beroende. Det är svårt. Jag sysslar allt som oftast med någonting vid mitt skrivbord eller min dator, och för att underhålla mig under tiden brukar jag låta Kent spela. Kent har också inspirerat mig till en del konst: min första abstrakta akryl, Socker, var enbart en hyllning till Kents låt Socker, och målningen Vita linjer är tillägnad låten Svarta linjer. Min målning À la gare bottnar i personliga känslor och upplevelser från verkligheten, men jag kopplar den också starkt till Kent. Den innehåller Ensammast i Sverige, litet Passagerare och hela The Hjärta & Smärta EP.
Trots att jag är ett sådant Kent-fan (officiell term, myntad av gruppen själv) drar jag mig fortfarande för att bekanta mig med Kent-musik jag aldrig hört. Är det en dålig dag eller en dålig situation oroar jag mig för att min uppfattning av låtarna för evigt skall präglas av det. I skrivande stund finns det tre Kent-album och diverse singlar som jag aldrig har hört. Jag har dåliga erfarenheter: när jag bekantade mig med Max 500 och Palace & Main insåg jag att jag hört dem, antagligen på radion, redan runt tiden då de gavs ut. Det blev så känslomässigt översvallande att jag inte vågade lyssna på de två låtarna på ytterligare ett halvår. Andra låtar har varit så intetsägande vid första genomlyssningen att jag inte vågat återvända på ett tag. Allt eftersom har jag dock insett hur vackra alla låtarna är. Jag tror det inte finns en enda Kent-låt (bland dem jag hört) som jag skulle stämpla som dålig. Allt jag vet är att Utan dina andetag är väldigt överskattad.
Jag kan inte välja en favoritlåt av Kent, men deras avslutningslåtar är legendariska. Kent vet hur man avslutar ett album. Bortsett från Mannen i den vita hatten, som har nästan kultstatus, förtjänar 747, Visslaren, Sverige, Ensammast i Sverige, Det finns inga ord, Passagerare och Den andra sidan att nämnas. 747 gavs ut på albumet Isola bara några dagar efter att jag föddes. Den handlar om en flygkrasch, och varje gång jag flyger ser jag till att lyssna på 747 en gång. Det ger en extra dimension till musiken att sitta tillbakalutad och avslappnad i sin flygplansstol och höra orden ”Och när paniken bryter ut”.
Trots att jag är ett sådant Kent-fan (officiell term, myntad av gruppen själv) drar jag mig fortfarande för att bekanta mig med Kent-musik jag aldrig hört. Är det en dålig dag eller en dålig situation oroar jag mig för att min uppfattning av låtarna för evigt skall präglas av det. I skrivande stund finns det tre Kent-album och diverse singlar som jag aldrig har hört. Jag har dåliga erfarenheter: när jag bekantade mig med Max 500 och Palace & Main insåg jag att jag hört dem, antagligen på radion, redan runt tiden då de gavs ut. Det blev så känslomässigt översvallande att jag inte vågade lyssna på de två låtarna på ytterligare ett halvår. Andra låtar har varit så intetsägande vid första genomlyssningen att jag inte vågat återvända på ett tag. Allt eftersom har jag dock insett hur vackra alla låtarna är. Jag tror det inte finns en enda Kent-låt (bland dem jag hört) som jag skulle stämpla som dålig. Allt jag vet är att Utan dina andetag är väldigt överskattad.
Jag kan inte välja en favoritlåt av Kent, men deras avslutningslåtar är legendariska. Kent vet hur man avslutar ett album. Bortsett från Mannen i den vita hatten, som har nästan kultstatus, förtjänar 747, Visslaren, Sverige, Ensammast i Sverige, Det finns inga ord, Passagerare och Den andra sidan att nämnas. 747 gavs ut på albumet Isola bara några dagar efter att jag föddes. Den handlar om en flygkrasch, och varje gång jag flyger ser jag till att lyssna på 747 en gång. Det ger en extra dimension till musiken att sitta tillbakalutad och avslappnad i sin flygplansstol och höra orden ”Och när paniken bryter ut”.
Då som nu för alltid
Kent (2016)
Kent (2016)
Om ett år finns Kent inte längre. Gruppen ”går i graven” den 17 december 2016. Först kommer albumet Då som nu för alltid, vilket meddelades i en video på söndagskvällen. Videon är något av det vackraste jag sett. Den innehåller referenser till Kents tidigare albumomslag och diverse andra delar av Kents historia. Den instrumentala musiken som ackompanjerar det hela är underbar, och musik utan ord anser jag vara relativt underskattad i vissa sammanhang. Musik med ord är inte sämre, men Kent har flera gånger visat hur bra de hanterar instrumentala partier, så denna helinstrumentala komposition hade jag väntat på. Videon och återuppväckelsen av omslagen påverkade mig även djupt. Jag har alltid tyckt att det är fint att anpassa platta bilder till andra medier eller andra stilar för att ge dem mer dimension. Nu när de blivit korta filmsnuttar och kopplats ihop med en liten bit musik får de redan betydligt mer djup än de tidigare hade. Precis något i denna stil hade jag hoppats på. Inte hade jag trott att det skulle bli verklighet.
Jag vågar påstå att slutet på Kent på sätt och vis var undermedvetet väntat från mitt håll. Bortsett från Tigerdrottningen och allt runt det har det varit rätt tyst från Kents håll så länge jag följt dem. Dessutom har jag aldrig sett till ett stabilt Kent. De har varit i ständig förändring så mycket jag sett av dem. Sedan jag blev aktiv lyssnare har bara ett album givits ut, och innan dess gick de igenom stora förändringar mellan varje gång jag hörde av dem.
Kanske slutet på Kent också är en bra sak. Jag hade redan börjat bilda framtidsvisioner om hur Kent blir en hög gamla gubbar som inte har annat för sig än att gnälla på samhället. Hittills har Kent dock skött sin karriär mästerligt, så det är inte uteslutet att de klarat en sådan situation med respekten i behåll. Däremot är jag övertygad om att jag vet vad de håller på med även nu när de bestämt att de slutar, och jag tror att Då som nu för alltid samt Avskedsturnén inte kommer att lämna någonting osagt från deras håll. Singeln Egoist vittnar om att det verkar bli en fortsättning på Kents tidigare musikaliska spår, men samtidigt ett avslut på och en sammanfattning av hela karriären. Vi kanske inte ens kommer att sakna dem, mer än nödvändigt.
Hittills har mina reaktioner inför Kents avslut varit överraskande lugna. Jag tror att jag inte riktigt har insett vad detta innebär än, och misstänker att det kommer att skölja över mig ännu någon dag. Begreppet Kent har för mig delvis förlorat sin innebörd, och därför känns det inte som om de kan sluta. Ändå betyder inte slutet på Kent slutet på världen. Att Kent slutar ge ut ny musik gör inte någonting de gjort ogjort. All musik och alla minnen finns kvar. Alla bandmedlemmar dessutom. Det blir en sorts punkt i historien, och inte alls en oviktig sådan, men det är möjligt att ta sig förbi den.
Fredagen den 28 oktober upplever jag Kent live för första och sista gången.
Jag vågar påstå att slutet på Kent på sätt och vis var undermedvetet väntat från mitt håll. Bortsett från Tigerdrottningen och allt runt det har det varit rätt tyst från Kents håll så länge jag följt dem. Dessutom har jag aldrig sett till ett stabilt Kent. De har varit i ständig förändring så mycket jag sett av dem. Sedan jag blev aktiv lyssnare har bara ett album givits ut, och innan dess gick de igenom stora förändringar mellan varje gång jag hörde av dem.
Kanske slutet på Kent också är en bra sak. Jag hade redan börjat bilda framtidsvisioner om hur Kent blir en hög gamla gubbar som inte har annat för sig än att gnälla på samhället. Hittills har Kent dock skött sin karriär mästerligt, så det är inte uteslutet att de klarat en sådan situation med respekten i behåll. Däremot är jag övertygad om att jag vet vad de håller på med även nu när de bestämt att de slutar, och jag tror att Då som nu för alltid samt Avskedsturnén inte kommer att lämna någonting osagt från deras håll. Singeln Egoist vittnar om att det verkar bli en fortsättning på Kents tidigare musikaliska spår, men samtidigt ett avslut på och en sammanfattning av hela karriären. Vi kanske inte ens kommer att sakna dem, mer än nödvändigt.
Hittills har mina reaktioner inför Kents avslut varit överraskande lugna. Jag tror att jag inte riktigt har insett vad detta innebär än, och misstänker att det kommer att skölja över mig ännu någon dag. Begreppet Kent har för mig delvis förlorat sin innebörd, och därför känns det inte som om de kan sluta. Ändå betyder inte slutet på Kent slutet på världen. Att Kent slutar ge ut ny musik gör inte någonting de gjort ogjort. All musik och alla minnen finns kvar. Alla bandmedlemmar dessutom. Det blir en sorts punkt i historien, och inte alls en oviktig sådan, men det är möjligt att ta sig förbi den.
Fredagen den 28 oktober upplever jag Kent live för första och sista gången.
