DISCLAIMER: Den här texten är skriven tidigt år 2018. Murarna är rivna nu. Mitt postparisiska syndrom gick över den 19 april 2018, tre år och en dag efter att det uppstod.
|
Nostalgi i all ära, men jag har aldrig varit mycket för att drömma om svunna tider i mitt liv. Jag ser livet som en ständig utveckling: jag är på väg framåt, jag skall bli bra! Kanske kommer detta av att jag aldrig har varit särdeles bra på det här med utveckling. Jag sackar ständigt efter mina jämnåriga. Ibland har jag elitistiskt avfärdat ett beteende bland mina medmänniskor som ett överflödigt sidospår, bara för att senare nå fram själv och inse att det är allmänmänskligt och oundvikligt. Därför anser jag att utvecklingens betydelse inte kan underskattas. Jag vill inte tio år tillbaka i tiden, för jag kan tydligt skönja hur förfärligt mycket arbete och hur förfärligt många misslyckanden som ligger bakom den självutveckling jag åstadkommit de senaste tio åren. Dessutom var allt jag gjorde för tio år sedan bara primitiva versioner av det jag gör nu. Jag famlade med alla de konstformer utan att alls behärska dem. Det var obehagligt. Jag är universum evigt tacksam för att jag kunnat bli en vettig person, en som kan vidröra något och inte se det rämna likt fyrtornet på Faros, utan alstra något vackert och betydelsefullt, som ... fyrtornet på Faros.
En sak kan jag dock sakna från det förgångna. Hopp. Jag vill gärna förhålla mig skeptisk till abstrakta begrepp såsom hoppet, som jag egentligen aldrig förstått mig på, men det visar sig att det är viktigt för ens psykiska välbefinnande (sanning och psykiskt välbefinnande gifter sig i allmänhet dåligt). Jag skrev nyligen en rätt pessimistisk sammanfattning av min version av året 2017. Strax efter att jag formulerat den hittade jag en sammanfattning jag skrivit av år 2014. Den var betydligt mer positiv. När människan tänker tillbaka på gångna tider har hen en tendens att romantisera, att föreställa sig att det verkligen kändes bättre då. Den här upptäckten visar emellertid att min romantisering av år 2014 inte alls är obefogad. Jag var verkligen mer positivt inställd då. Jag hade gett ut en målarbok, upptäckt Island, blivit publicerad i Kalle Anka & C:o, deltagit i att framställa ett skådespel (som fortfarande är mitt stoltaste verk). Mitt liv var på topp. Framtiden var ljus. Hoppet fanns. Stadiet var sämre än det är nu, men framtidsutsikten ljusare. Vad hände då, undrar ni? Paris hände. Strax efter årsskiftet råkade jag visserligen slå sönder min dator, vilket var en omvälvande upplevelse, men en jag tog mig igenom. Det innebar trots allt inga filförluster (vid det här laget är filförluster rutin för mig). Vändpunkten kom i mitten av april, när gymnasiets franskstuderande, jag inkluderad, reste till Paris en vecka. Jag fastnade där. Ofta sägs det att människan längtar tillbaka in i livmodern, en känsla som jag fullt kan förstå, men som jag aldrig riktigt har upplevt. Paris blev däremot min livmoder (liknande livmödrar har kommit och gått i mitt liv, men ingen lika långvarig och omskakande som Paris). Paris representerade inte ett tryggt stadium, inte ens ett beständigt sådant, men för den tid det varade kunde man räkna med sin säkerhet, sin existens och sitt sociala umgänge. Hade jag, med min usla anpassningsförmåga, fått stanna en vecka till hade jag kommit in i gängorna och nått en överlägsen version av mig själv. Det sociala umgänget, maten, vyn och atmosfären fanns på plats. De väntade bara på mig. Nu blev det i stället så att stadiet avbröts abrupt på femte dagen i en aggressiv taxi med regnstänk på vindrutan. Nu närmar jag mig fullt tre år av post-Paris, ett stadium där jag förgäves strävar efter att ta mig tillbaka till Paris, inte bara staden i sig, men då, där och så. Post-Paris symboliseras bäst av den första dagen av post-Paris, en dag som låter sig väl beskrivas med enbart färgen svart. Jag vaknade efter middag (vilket var extremt ovanligt för mig på den tiden). Hungern, som varit olidlig redan kvällen innan, åt mig inifrån. Jag stapplade mig upp; till all lycka var jag ensam i huset och det fanns två pizzaburgare, en ny bekantskap, i frysen. Dem åt jag sedan långsamt och grundligt, en och en, i min säng. Sällan har något varit en så stor räddare i nöden. Innan dagen var slut krossade jag en snökula jag köpt till min syster. Mer metaforisk än så blir inte verkligheten. Det postparisiska syndromet är som en hunger den 18 april. Det vrider och vänder men får aldrig sin pizzaburgare. Man kommer inte tillbaka till Paris. Till min version av Paris. Till att inte stanna upp för att det inte finns möjlighet. Till spontaniteten som uppstår när man inte erbjuds tid att reflektera. Till den ömsesidiga respekten när man är fångad i situationen tillsammans. Till hoppet om att det blir människa av mig också. Paris blir min död. |
|