Ack & ve!
Jag har i många år propagerat för det jag talat om som "västerländska ideal" och hävdat är grundläggande för hela den moderna människans existens. Det har gått överstyr! Det började när jag läste en kommentar i något kommentarsfält för flera veckor sedan. Kommentaren i fråga råkade nämna individualismen på ett inte alls radikalt sätt, utan precis som jag själv hade kunnat formulera mig. Jag blev äcklad! Vad hade tagit åt mig? Så insåg jag att mitt favoritideal individualismen var avlidet och begravet. Det är en vanföreställning. Riv murarna! Låt mig behandla det här grundligt.
"Var dig själv." Det är ett mantra som man som västerlänning är välbekant med. Och det har en viss funktion: det finns tydligen många som gör sig till någon eller försöker framstå som någon som alldeles uppenbarligen inte fungerar för dem. Då kan det vara hälsosamt att komma ihåg att vara sig själv. Men jag har aldrig haft några problem med att vara mig själv. Det är ju det jag är. Enklast då att förbli så. Problemet här är att det inte finns något "själv". Man är formad av så gott som enbart sina omgivningar. Man föds inte som en fullständig person som man skall förbli. Att anpassa sig efter omgivningen är en förutsättning för att existera. Min uppfattning har varit alldeles snedvriden. Det vackraste i mänskligheten är när man kan enas kring en känsla. Det är meningen att man skall komma överens. Det finns ett egenvärde i det. Grupptillhörighet! (Det här är också ett mördande vapen, varför det är oerhört viktigt att man alltid behåller en grad av självmedvetenhet.) "Vilken är din favoritfärg?"
Från att man är barn förväntas man ha entydiga favoriter vad gäller allting. Vid sex års ålder vet man knappt vad färger är! Allt är nytt! Varför behöver man ha värderingar om det? Jag älskar färger. De utgör hundra procent av vårt viktigaste sinne, synsinnet. När det gäller ett så viktigt koncept är det omöjligt och onödigt att välja en favorit. Att döma ut alla andra färger!? Det tog mig över femton år av mitt liv att välja en favoritlåt, och det gjorde jag bara för att man frågade mig så ofta (men sedan dess har faktiskt ingen frågat mig om det (det är Socker av Kent, tackar som frågar)). Hela vårt utbildningssystem går ut på att tvinga fram åsikter, att uppmuntra folk att ta ställning. Och det kan vara hälsosamt. Men ofta måste man erkänna att man bara inte känner till ämnet. Det borde vara fullständigt accepterat att komma med en seriös och naiv inställning, att inte utgå från en värdering. Värderingar leder nämligen till att man dömer ut övriga möjliga korrektheter. Sluta uppmuntra oss till olikheter. De dyker upp i alla fall. Lösningen
L ö s n i n g e n är att riva våra murar. Sluta upprätthålla saker för formaliteternas skull. De människor jag beundrar mest är de som ser våra likheter. De som inte räds skillnader. Där har jag gått fel. Det är min väg till Helvetet. Vi är ett. Vi är del av samma början och samma slut. Vi känner alltid samma sak. |
|