Alternativ titel: 11.11.11 11.11 (och varför det är Odjurets tal snarare än 666).
I dag är det exakt sex år sedan den 11 november 2011. Vi minns säkert alla hur det var tal om att kalendern skulle visa 11.11.11. Klockan elva minuter över elva skulle vara det stora ögonblicket: 11.11.11 kl. 11.11. Idel ettor. En sådan sak inträffar en gång på hundra år, d.v.s. ungefär en gång per livstid. Vi minns kanske alla var vi befann oss i det ögonblicket. För mig är det inte ett positivt minne.
Jag var nybliven fjortonåring den här dagen. Det är inte upplagt för att lyckas. När man är fjorton är världen ett enda stort kaos. Man ligger mitt emellan de barnsliga njutningarna och att vara bra på något som helst. Därtill tror man att allt är avgörande. Man tror att 11.11.11 kommer att spela en roll. Just den här fredagen hade skolan bestämt att åk 7 och 8 skulle besöka skogs-, lantbruks-, djur- och hantverksmässan (eller något åt det hållet, fråga inte mig, jag tyckte också det var förvirrande) i Helsingfors. Till saken hör att jag hade noll erfarenhet av mässor, och aldrig har haft något intresse för vare sig skog, lantbruk eller hantverk.
Vi lämnades således vind för våg och fick guida oss själva runt mässcentret, helt utan att få någon snabbkurs i vad mässor är. Jag vet inte hur jag fick tiden att gå; jag antar att jag drev runt planlöst: en bra strategi om man inte vill vara till besvär på allmän plats är att vara i ständig rörelse. Klockan 11.11 stod jag vid en farled någonstans mellan hantverk och djur och kollade tiden på min knapptelefon (det här, kära barn, var på tiden då det fortfarande var relevant att ha en knapptelefon, och på tiden då jag inte förstod att använda armbandsur trots att jag nu fortfarande använder samma ur som jag fick för tolv år sedan). Jag lade ögonblicket på minnet så att jag skulle kunna skriva denna text sex år senare.
Högstadiet är som en puppa: man är ful och inåtvänd i tre år, mellan att man är en gullig larv och en majestätisk fjäril. Högstadieelever borde egentligen låsas in under hela högstadietiden; varken de själva eller omgivningen mår bra av att de syns. (Att man rör sig i det öppna är givetvis en förutsättning för att bli en fjäril, men på kort sikt har det enbart obehagliga konsekvenser.) Dagens absoluta höjdpunkt var när jag såg laman från reklamfilmen Llama Agility, vilket var första gången jag blev starstruck. Och så lyckades jag beställa en hamburgare på finska, vilket gjorde att dagen åtminstone blev uthärdlig. (Vikten av mat i universum blir jag ständigt mer medveten om, senast i går, då jag lärde mig att paj inte är ett lämpligt mål mat.) I stort sett hade mässdagen ändå gärna fått slopas. Jag har ofta varit skeptisk till specialdagar i skolan. Varför gå igenom besväret när det finns alternativet att ha en vanlig skoldag? (Som äldre kan jag få ut något av dem, men i lågstadiet, högstadiet, gymnasiet uppstår bara trauman som behöver bearbetas på internet sex år senare.)
Efter att ha genomlidit den planlösa mässan plus två timmar bussresa åt båda hållen tillsammans med främlingar (det här var på den tid då jag var ful på utsidan och insidan och trodde att inåtvändhet var ett hållbart koncept, så alla i universum var i princip främlingar för mig) hade jag huvudvärk. En riktig 11.11.11-huvudvärk. Torr, förvirrad, utmattad, rädd. Fuck you, 11.11.11. När allt kommer omkring är 8.11 ett mycket mer estetiskt datum. Jag får satsa på att ta revansch den 11 november 2111. Dessvärre beräknas jag bara leva till september 2076.
Jag var nybliven fjortonåring den här dagen. Det är inte upplagt för att lyckas. När man är fjorton är världen ett enda stort kaos. Man ligger mitt emellan de barnsliga njutningarna och att vara bra på något som helst. Därtill tror man att allt är avgörande. Man tror att 11.11.11 kommer att spela en roll. Just den här fredagen hade skolan bestämt att åk 7 och 8 skulle besöka skogs-, lantbruks-, djur- och hantverksmässan (eller något åt det hållet, fråga inte mig, jag tyckte också det var förvirrande) i Helsingfors. Till saken hör att jag hade noll erfarenhet av mässor, och aldrig har haft något intresse för vare sig skog, lantbruk eller hantverk.
Vi lämnades således vind för våg och fick guida oss själva runt mässcentret, helt utan att få någon snabbkurs i vad mässor är. Jag vet inte hur jag fick tiden att gå; jag antar att jag drev runt planlöst: en bra strategi om man inte vill vara till besvär på allmän plats är att vara i ständig rörelse. Klockan 11.11 stod jag vid en farled någonstans mellan hantverk och djur och kollade tiden på min knapptelefon (det här, kära barn, var på tiden då det fortfarande var relevant att ha en knapptelefon, och på tiden då jag inte förstod att använda armbandsur trots att jag nu fortfarande använder samma ur som jag fick för tolv år sedan). Jag lade ögonblicket på minnet så att jag skulle kunna skriva denna text sex år senare.
Högstadiet är som en puppa: man är ful och inåtvänd i tre år, mellan att man är en gullig larv och en majestätisk fjäril. Högstadieelever borde egentligen låsas in under hela högstadietiden; varken de själva eller omgivningen mår bra av att de syns. (Att man rör sig i det öppna är givetvis en förutsättning för att bli en fjäril, men på kort sikt har det enbart obehagliga konsekvenser.) Dagens absoluta höjdpunkt var när jag såg laman från reklamfilmen Llama Agility, vilket var första gången jag blev starstruck. Och så lyckades jag beställa en hamburgare på finska, vilket gjorde att dagen åtminstone blev uthärdlig. (Vikten av mat i universum blir jag ständigt mer medveten om, senast i går, då jag lärde mig att paj inte är ett lämpligt mål mat.) I stort sett hade mässdagen ändå gärna fått slopas. Jag har ofta varit skeptisk till specialdagar i skolan. Varför gå igenom besväret när det finns alternativet att ha en vanlig skoldag? (Som äldre kan jag få ut något av dem, men i lågstadiet, högstadiet, gymnasiet uppstår bara trauman som behöver bearbetas på internet sex år senare.)
Efter att ha genomlidit den planlösa mässan plus två timmar bussresa åt båda hållen tillsammans med främlingar (det här var på den tid då jag var ful på utsidan och insidan och trodde att inåtvändhet var ett hållbart koncept, så alla i universum var i princip främlingar för mig) hade jag huvudvärk. En riktig 11.11.11-huvudvärk. Torr, förvirrad, utmattad, rädd. Fuck you, 11.11.11. När allt kommer omkring är 8.11 ett mycket mer estetiskt datum. Jag får satsa på att ta revansch den 11 november 2111. Dessvärre beräknas jag bara leva till september 2076.
RSS Feed
