Del 1: Resedagbok

Det var söndag. Min sista dag i Barcelona (innan måndagens utflykt till Figueres och Cadaqués). Jag tillbringade förmiddagen på hotellet för att andas ut emellanåt. Planerna för eftermiddagen var att söka upp järnvägsstationen som jag skulle åka från följande dag, sedan titta på Plaça d'Espanya, en plats jag inte känt till på förhand men som bussen passerat när jag anlände till staden och som jag blivit imponerad av, och slutligen söka upp den där fontänen som alla pratade om, den skulle inte vara så långt därifrån.

Jag kom till Barcelona-Sants, hittade platsen mitt tåg skulle gå från, och började gå i ungefärlig riktning mot Plaça d'Espanya. Redan på vägen dit blev jag imponerad av alla omgivningar, och till slut såg jag en mycket spännande byggnad som visade sig vara Arenas de Barcelona, en tjurfäktningsarena ombyggd till shoppingcentrum som låg på Plaça d'Espanya. Platsen var inte mindre imponerande till fots, även om all biltrafik givetvis är extremt oromantisk. Jag gick mellan de två tornen, tänkte ”liknar de inte extremt mycket på det där tornet i Venedig?”, och javisst, de har tagit sin inspiration därifrån och kallas Torres Venecianes.

Jag gick i riktning mot fontänen, Font Màgica, och insåg då att den var en del av en aveny som började vid Plaça d'Espanya och som gick mellan tornen och förbi fontänen, ungefär som avenyn Mussolini byggde för att koppla Petersplatsen till Tibern. Avenyn övergick i ett torg och verkade sluta vid ett palats och fyra pelare. Jag bestämde mig för att gå den till slut.

På vägen passerade jag reklam för en Dalíutställning (närmare bestämt en utställning som fokuserade på Gala Dalí) på Museu Nacional d'Art de Catalunya, ett museum jag inte kände till. Snart visade det sig att det var just det som var grejen med palatset i slutet på avenyn. Det var Kataloniens nationalmuseum. (Nu var museet stängt och jag hade ändå inte tid för utställningen och mitt intresse för Gala är svagt, så det blev ingenting av just den saken.)

Min plan var att återvända till Plaça d'Espanya och se den från nya vinklar, men jag hittade en trappa på sidan om nationalmuseet och hamnade i en park med en teater i grekisk stil. Sedan började jag gå i riktning därifrån, för att se om jag kunde nå stranden. (Det var den enda viktiga delen av Barcelona jag inte sett än. Google Maps upplyste mig om att det var alltför långt och i efterhand har jag blivit medveten om att jag var så gott som bredvid stranden vid helt andra tillfällen under resan, men jag testade.) Snart var jag i en park igen, och det visade sig efter en stund att det var samma park jag kommit från, detta trots att jag försökt gå i riktning från den. När jag nu i efterhand utforskar kartan visar det sig att jag till och med har stått på en utsiktsplats precis ovanför den grekiska teatern.

Vägen ledde till den olympiska parken från OS 1992. Det var ett spännande område, framför allt ett stort område. Alla dessa äventyr jag beskriver inträffade på kullen Montjuïc, så utsikten över staden var fantastisk. Just då bestämde sig solen för att gå ned och Barcelona brann. Det blev en mycket symbolisk avslutning på min sista dag i Barcelona.

Efter den olympiska parken virrade jag bort mig ytterligare en vända, men var snart på rätt väg tillbaka mot nationalmuseet (bör tilläggas att ingen navigation hade varit närapå möjlig utan Google Maps). När jag anlände från sidan började jag märka att det satt en liten folksamling framför palatset. Samlingen blev större och större. Den upptog alla de tre torgen från nationalmuseet i riktning mot Plaçan.

De hade samlats för att se fontänshowen.

Den magiska fontänen levde. Den badade i ljus och dansade till ... Freddie Mercurys och Montserrat Caballés Barcelona. (I min Barcelonabesatthet hade jag skapat en Spotifyspellista jag döpt till Barcelona. I den ingick en rad låtar med titeln Barcelona, men det enda bra på den var Mercurys och Caballés låt samt Bill Newmans (populariserad via Rhett and Link), av något sarkastiska orsaker. Och så George Ezra kanske. Men det betyder att Mercurys och Caballés Barcelona redan på förhand var mitt inofficiella Barcelonaledmotiv.) Extra stor betydelse fick allt detta när jag någon vecka senare fick reda på att Freddie Mercurys sista konsert var ett framträdande vid just den fontänen med just den låten för nära exakt trettio år sedan.

Vad var sannolikheten för att jag skulle anlända just då? Hade någon faktor i mina intressanta äventyr på Montjuïc förändrats hade jag timat det fel (och musiken som spelades därefter var mindre behaglig). Fontänspektaklet inträffade visserligen de flesta kvällarna i veckan, men efter denna kväll följde ett uppehåll på två dagar. Den fontänföreställning jag såg råkade alltså inte bara sammanfalla med min sista kväll i Barcelona, utan det var dessutom den sista föreställningen under mitt Katalonienbesök.

Del 2: Den egentliga texten

Jag hävdar bestämt att min starka lyckade upplevelse av Montjuïc (och Barcelona i allmänhet) är ett resultat av utmärkt stadsplanering (och Google Maps, men man kan väl knappast förvänta sig att hitta fram i en stad helt utan vägledning). Stadsplaneringen på Montjuïc i sin tur är ett resultat av något större. Här ordnades nämligen världsutställningen 1929 och Olympiska spelen 1992.

Jag har länge beundrat stora händelsers såsom världsutställningars och olympiska spels inverkan på de städer de ordnas i. Eiffeltornet var sin tids högsta byggnad, men byggdes enbart för världsutställningen 1889 och skulle rivas ned därefter (min fascination blir inte mindre av det faktum att världsutställningen inte riktigt är något man talar om längre, den har fallit i glömska bland allmänheten). Jag har länge idealiserat år 1952, till stor del för att det är året för OS i Helsingfors, ett evenemang som hämtade västvärlden till Finland. I min beundran av Åbo har det visat sig att nästan allt som är bra där är byggt för kulturhuvudstadsåret 2011 eller senare.

Man kanske tänker på en stad som värd för ett stort evenemang som de ovan nämnda. Snarare är det evenemanget som ger staden någonting, ger staden allting. Barcelona har tre av dessa evenemang att tacka: världsutställningen 1888, världsutställningen 1929 och Olympiska spelen 1992. Ytterligare en stor faktor har påverkat gatubilden, nämligen stadens stora arkitekt Antoni Gaudí, som ligger bakom de riktigt kända byggnaderna.

För att visa på de enskilda faktorernas enorma inverkan följer här en lista över alla signifikanta sevärdheter jag upplevde i Barcelona, med dem som påverkats av de fyra faktorerna ovan i fetstil:

Och ja, Mercurys och Caballés Barcelona skrevs med anledning av OS i Barcelona 1992, vilka sedan invigdes åtta månader efter Mercurys död.

Del 1: Metaforiska broar

Den 3 maj i år hade jag vernissage för utställningen A. Då hade jag ägnat tio månader åt att aktivt söka livets mening. Min slutsats var komplett. Vi skulle riva våra murar. Alla skulle riva väggarna omkring sig, och så skulle världen vara fullständig. Inga hemligheter, inga fasader. I samband med vernissagen rev jag mina egna murar, både figurativt och rent bokstavligt. I äkta Ronald Reagan-anda tore jag down this wall.

Nå?

Nu då?

Varför hände ingenting?

I ett par dagar förblev det ett mysterium hur världen fortfarande kunde vara på hälft trots att jag varit så vänlig och löst den. Snart förstod jag.

SIDOSPÅR!
Inför det som komma skall behövs en omfattande förklaring, och den kommer här. Hoppa över om det känns så.
Jag tenderar att följa med Eurovisionsschlagerfestivalen. Så gjorde jag även år 2016, och då hade jag en stor favorit på förhand.
Italien. Nessun grado di separazione. Francesca Michielin.
Scenframträdandet i Stockholm gjorde mig besviken på alla plan, så jag röstade inte ens på bidraget, men ett drygt år senare kunde jag fortfarande inte komma över hur magnifik låten och dess video var. Jag var tvungen att lyssna på mer av Michielins produktion (till saken hör att jag är mycket återhållsam när det gäller att bekanta mig med ny musik). Till slut kom jag så långt att jag lyssnade på hela albumet di20. Jag var trollbunden. Jag var säker på att denna Michielin, denna (då) tjugotvååriga mainstreampopstjärna som sjöng på ett språk jag inte förstod, satt och ruvade på något stort. Kanske till och med på livets lösning.
Nu tillbaka till ert ordinarie flum.

Efter att ha varit besatt av Francesca Michielin i ett knappt år och använt hennes musik (märk väl, musik, inte texter; jag förstår inte italienska) som en viktig ledsagare genom min jakt på Lösningen, drog jag mig till minnes att jag hade sett många av presskonferenserna under ESC 2016 på Youtube. Jag kunde inte minnas att jag sett Michielins (antagligen hade jag sett den, men jag hade inget minne av vad hon sagt där). Jag såg den på nytt tisdagen den 8 maj 2018, och där kom hon på ett fullständigt osannolikt sätt med exakt det jag var på jakt efter (jag tror jag hade hört henne prata om det tidigare, men man blir litet osäker när det är ett språk man inte förstår).

We have to build bridges, not walls.

I det som i princip var startskottet på utställningen A (ett tillfälle som jag dessutom starkt förknippar med min dåvarande utställning Suis-je un génie ?) nämndes exakt den slutsats som var basen för A plus den del två jag börjat söka.

Det räcker inte med att riva murar. Det är den enkla delen. Det kan alla göra. Man bara tar en slägga och bankar planlöst.

Den svåra delen är att bygga broar. Det är de som förenar. Om Vltava är Berlinmuren är Karlsbron David Hasselhoff. Utan murar kan man se varandra, men för att kunna samverka krävs broar. Och de är arkitektoniska utmaningar. Hur i helvete får man tonvis med sten och metall att sväva ovanför en avgrund? Även om man har byggt en bro kanske det visar sig att det är Teaterbron, och då är det lika bra att börja om från början.

Sammanfattningsvis: hur fan kommunicerar man med folk?

Del 2: Broar av sten och metall (och betong och trä)

När A var på väg att knytas ihop upptäckte jag plötsligt ån i min hemstad (som jag så gärna kallar den) Åbo. Jag fångades av hur staden var byggd runt sitt vattendrag (som jag gjort i så många andra städer förut). Mitt första riktiga möte med Aura å var den 19 april 2018. Sedan dess blev vi oskiljaktiga.

Efter att ha introducerat broar som metaforer i mitt liv insåg jag en hur viktig roll de verkliga broarna hade i mitt förhållande till Aura å. Teaterbron var en spännande upplevelse den första gången vi möttes, men sedan jag genomskådade den ogillar jag den allt mer. Min nya favoritbro är i stället Biblioteksbron (med vilken mitt första möte i stället var rätt förvirrat). Hur kan något vara så enkelt, och ändå så oslagbart? Biblioteksbron vill inte vara någonting, den bara är. Den är en trottoar som råkar ha vatten under sig. Den är ren i sitt formspråk. Den lyser stiligt i mörkret. Den har inga bilar (det är ganska avgörande i jämförelsen med Åbos andra broar). Biblioteksbron försöker ingenting, men lyckas. (Den lär visserligen ha kostat 1,8 miljoner euro, men det bortser vi från för tillfället, för den ger intryck av att vara anspråkslös.) Jan-Erik Andersson å sin sida försöker jag-vet-inte-vad, men misslyckas fullkomligt.

Vad var det vi pratade om? Barcelona.

I min två år långa övertygelse om att Barcelona var den fullständigaste staden blev jag bara mer säker på det och hittade bara fler saker som gjorde staden till himmelriket (innan jag ens reste dit, det vill säga). I min brobesatthet insåg jag dock att jag inte visste om Barcelona hade någon bro. De hade trots allt ingen flod, som alla andra bra städer.

Men en bro kan ni slå er i backen på att de har! Den heter Rambla de Mar, är en fortsättning på La Rambla, och ser vid en första anblick ut som om den är byggd bara för att Barcelona skall få ha en bro, eftersom den går ut till en udde med ett köpcentrum som skulle nås till fots utan någon alltför stor omväg. En sådan bra orsak att bygga en bro!

Rambla de Mar har allt en bra bro skall ha (förutom att den inte fyller någon akut funktion, men det är en bisak). Den är både en bro, ett torg och en brygga.
Bro: Den är en transportsträcka över vattnet från Monument de Colom till Maremagnum.
Torg: Sydeuropeiskt torg, plaça, det vill säga. En sådan där plats där man möts och uppehåller sig. Kollar läget. Och inte bara när ens land vinner ishockey-VM.
Brygga: Inte en riktig brygga, men i sina träkonstruktioner och sina kanter som utan räcke visar en havet förmedlar den alla känslor en pittoresk brygga förmedlar.

Rambla de Mar är ett monument till Baleariska sjön. Den består av flera lager. Vågformerna som lyser om natten är där bara för att ge ett lekfullt intryck. De har ingen egentligen funktion (förutom som lampor, men det det blir deras sekundära syfte). Det finns delen där man transporterar sig. Det finns bänkar att sitta på. Det finns måsar att inte mata. Bron är så mycket mer än en bro.

Och den är bara en bråkdel av orsaken till att Barcelona gott kan vara den bästa staden i världen! Rambla de Mar är ett ypperligt exempel på hur stadsplanering är mycket mer än problem och lösning. Här tycks man ha byggt en bro/torg/brygga utan uppenbart syfte, men på så vis har man bidragit till otaliga människors välmående och nyfikenhet.

Fast det är svårt att slå Biblioteksbron.

På förhand tyckte jag konceptet var alldeles absurt. Hur skulle jag någonsin klara att resa ensam, och dessutom lyckas njuta av det på vägen? Jag som är så ängslig kring folkmassor (tydligen desto mer sedan jag kom hem), och alltid faller tillbaka på mitt sällskap när jag reser. Det som motiverade mig var (a) att jag hade blivit alldeles besatt av Barcelona (detta kom sig antagligen främst av att Barcelona helt enkelt är ett populärt resmål), och (b) att jag hade läst mycket på internet om hur soloresor var det bästa beslutet många hade fattat i sina liv. Jag var skeptisk, men hade en vecka att döda och beslöt mig för att testa.

Det visade sig vara det bästa beslutet jag hade fattat i mitt liv (kanske inte exakt; lånade formuleringen för effekt). Att resa ensam är bättre än att resa med folk på alla sätt.

För det första: det är inte svårt. För mig var det bara viktigt att ha erfarenhet av att resa (tillsammans med folk) och att ha en plan för min vistelse (det har jag propagerat för ännu mer på resor med sällskap, men då har jag talat för döva öron). Med dessa två faktorer i bakfickan löste sig allting. Att checka in på flygplatsen och gå genom säkerhetskontrollen var betydligt enklare när man inte var omringad av tio personer som försökte göra samma sak.

När man reser ensam behöver man inte ta hänsyn till andra. Ingen bromsar en, man kan följa sina impulser och man kan följa sina planer, i lika delar. Det går smidigare och är mer avslappnat. Under resor med folk samlas hela sällskapets stress och drabbar alla resande på ett exponentiellt sätt (trygghetskänslan kompenserar visserligen på samma sätt). (Det här har jag hyllat som det romantiska i resandet i flera sammanhang, men visst finns det något avslappnande i att inte ha ständig kaninpuls.) Jag trodde jag skulle bli nervös av folkmassorna, men lyckades andas ut till följd av avsaknaden av svärmande i min omedelbara närhet. För ovanlighetens skull fann jag lugnet i en resa.

För det andra: det är inte socialt. Man behöver nästan inte ha kontakt med någon alls. Det här backfired litet grann. Innan jag reste föreställde jag mig att om jag klarar Barcelona klarar jag allt. Det jag missade var att min enda kvarvarande svaghet redan innan resan var sociala situationer och sociala relationer. Sådana är enkla att undvika – och svåra att finna – på resa i Barcelona. Sociala utmaningar återstår att möta.

Ingen bryr sig om en i Barcelona, på gott och på ont. Men mest på gott den här gången.

Man försvinner in i mängden. För första gången var jag bortom alla mina bekantas bevakning. För första gången flydde jag från min kroniska ångest.

I Barcelona har alla samma riktning.

Man blir del av världsalltet.