Jag råkade få syn på den här skylten i Kimito centrum. Den gör reklam för Oskars marknad, den traditionella julmarknaden på Sagalund.

Jag blev mycket glad av någon outgrundlig anledning.

Det kan ha att göra med alla de dåliga exempel på skyltar som vi fått erfara. Den här lyfter upp på något vis.

Skylten är handmålad, vilket är ganska sällsynt numera. Varför använda datorer om man inte hanterar dem? Bättre då med ett bra resultat, som här där konstnären fått flöda fritt.

Vackert utsmyckad. Ingenting att kritisera. Det skulle då vara den vita bakgrunden, men den är inte ett problem med en så bra skylt. Tillsammans med de andra färgerna bildar den en fungerande färgskala. Med enkla visuella medel får man fram att det handlar om en julmarknad.

(Jag hade för mig att det hette Oskarsmarknaden (sammansatt ord), men Oskars marknad (genitiv) fungerar lika bra för min del. Bara man bestämmer vilketdera och ser till att få särskrivningen/sammanskrivningen rätt.)

Bra skylt! Inte årets skylt, men ingenting som stör heller.

Se och lär, Arcadia-arena.

UPPDATERING: Utanför själva marknadsområdet fanns en helt annan skylt. Den var också riktigt bra, men den passade inte ihop med de andra skyltarna. De gav helt olika bilder av marknaden. Mer helhet, tack.

Japp.

Jag hade tänkt gå vidare i min lista över tankar jag behöver dela med mig av (just nu har jag avhandlat 1 av ca 70 vad gäller ordinarie inlägg).

Men så kom det en sak emellan, och det är mycket akut att vi bryter tystnaden om detta ämne just nu.

Ni följer väl med På resande not på Yle Fem om lördagarna? Programmet är inne på sin tredje säsong sedan premiären hösten 2014, och programledare är Thomas Lundin.

Lundin har sina egenheter, vissa ord och uttryck han använder ofta. Dessa inkluderar full pott, kronologisk ordning (använt i alldeles fel sammanhang), fullständigt korrekt och minsta lilla fel.

Främst av allt förekommer ändå ordet identiskt. Exempel på sammanhang: "Lagen har svarat identiskt". Det kan inte ha undgått någon trogen följare av frågesporten att just det ordet har använts av programledaren i ovanligt stor utsträckning ända sedan programmets debut, och i ökad utsträckning på senare tid, om jag inte har fel. Hittills i pågående säsong har Lundin sagt identiskt i genomsnitt 3,2 gånger per avsnitt (vilket är ungefär lika ofta som lagen svarat identiskt, eller t.o.m. litet oftare i form av "nästan identiskt").

Och det här har jag roat mig med att irritera mig på.

Tills något plötsligt hände.

I avsnittet från den 12 november var ordet identiskt försvunnet. Det förekom totalt en gång, och man kunde märka att Lundin hade koncentrerat sig på att undvika att säga det alltför ofta. Ännu tydligare blev det i det senaste avsnittet, där det flera gånger förekom synonymer trots att man redan hunnit börja förbereda sig på det speciella ordet.

Efter 45 minuter helt utan ordet identiskt kom punkten som förändrade allting.

Citat:
"Hörni burarna har svarat, ööhh... identiskt."

Det blev en paus på ca 2,5 sekunder innan programledare Lundin kom till ordet identiskt. Det var alldeles tydligt att han försökte undvika sitt favoritord, men blev tvungen att ta till det efter att ha använt det bara en enda gång under totalt 105 minuters sändningstid. Senare i samma avsnitt slank det ut en gång till.

Bevittna det själv på Yle Arenan! Citatet ovan kommer strax efter 45 minuter.

Vad är det nu som har hänt här? Efter två och ett halvt år måste någon ha gjort Thomas Lundin uppmärksam på att han kanske använder något ord så ofta att det blir smått irriterande. Vem var det som märkte det så plötsligt? Det var antagligen inte en TV-tittare som plötsligt kom sig för att höra av sig, eftersom alla årets avsnitt är inspelade i somras. Men varför skulle någon som arbetar bakom kulisserna ha märkt det just nu?

Tystnaden kring det här ämnet oroar mig. Det här borde finnas på alla nyhetstabloider. Vi kan inte tigande ignorera en sådan totalomvändning i den finlandssvenska kulturvärlden. Det krävs att någon åtminstone tar tag i frågan, och det fick väl bli jag.

Nu skulle jag gärna spinna vidare med konspirationsteorier om att Yle försöker manipulera befolkningen, om att Thomas Lundin är medlem i Illuminati, om att han blivit mördad och ersatt av en identisk (pun intended) skådespelare, men jag vill bli tagen på allvar. Det här är en fråga som behöver ett svar.

Jag kan inte kontakta Lundin personligen, för hur vet vi att vi kan lita på honom, eller att han vet vad som rör sig i hans undermedvetna? Vi får avvakta och se vad som händer i de sista fyra avsnitten. Om det inte klarnar då får vi ta till mer kreativa metoder. Vem är med mig?

Varför har Thomas Lundin sagt identiskt, och varför har han plötsligt bestämt sig för att försöka sluta?

Kära vänner!

Kära nån.

Jag studerar för tillfället grafisk design (det skriver jag för att öka min trovärdighet).

Någon skulle påstå att god grafisk design bara är något för nördar.

Det stämmer delvis. Vad gäller små detaljer kan det finnas sådant som bara en insatt noterar.

Men det finns också vissa oskrivna regler som inverkar på stämningen man får av en produkt, vare sig man är medveten om det eller inte.

Dålig grafisk design skriker dålig kvalitet.

Får jag vänligen lista sju saker på skylten på bilden, vilka ger mig cancer:

1. Fel typsnitt. Kimitoöns kommuns officiella typsnitt är Gill Sans och dess varianter, och det är också det typsnitt som här används i "Kimitoön"-texten vid logon. Kimitoön har också ett effekttypsnitt vid namn Akbar. Det, eller något annat levande typsnitt, hade också fungerat. Illdådaren bakom den här skylten har knappast ens tänkt igenom valet av typsnitt, utan gått direkt till Helvetica.

2. Fel färg. Kimitoön har fyra officiella färgnyanser, varav alla förekommer på skylten. Den gröna färgen på texten tillhör dock inte dem, och ser inte heller bra ut tillsammans med dem.

(Dessa två första punkter hade kunnat förhindras genom att ta en titt på kommunens grafiska manual. Där nämns fonterna, färgerna, logon m.m. Den finns öppen för alla på nätet, och jag har själv haft användning för den även när jag inte gjort jobb direkt för Kimitoöns kommun.)

3. Fula maskotar. Kimitoöns maskotar är dåligt planerade och dåligt tecknade. Det här är i o.f.s. en personlig åsikt, men om ni tycker annorlunda får ni inte vara mina vänner. Isla m.fam. måste vara det mardrömmar vävs av.

4. Komposition. Dålig skalning av maskotarna. Figurerna till höger är mindre än den till vänster (om jag inte missbedömer). Texten "Kimitoön / Kemiönsaari" är centrerad, men längs en annan axel än "Arcadia- / arena/areena". Det i kombination med att texterna är av ungefär samma storlek skapar obalans.

5. Stavningen av "Arcadia". "Arkadia" är namnet på huset och på kebaben, och om namnet "Arcadia" syftar på dem bör det även stavas likadant. Om det inte syftar på dem kräver jag en mycket god motivering till valet av namn på arenan.

6. Tvåspråkigheten. Hur många fördelar det än finns med att bo i ett tvåspråkigt land är det i allmänhet ett problem för en grafisk designer. Man kan utnyttja det till sin fördel, men det är svårt. Men det finns nöjaktiga lösningar. Att skriva alla ord i samma font, samma storlek, samma färg, med ett snedstreck emellan är inte en av dem. Bindestrecket ser också ut att vara av fel typ, om jag inte misstar mig.

7. "Arcadia-arena". Det är inte så svenska fungerar. Vad är det ens tänkt att betyda? Är det "Arcadia-arena" som i "Du känner till en massa Arcadia-arenor från förr. Här är en till."? Nej, nej. Det ni söker är "Arcadia-arenan". "Arcadia-areena" fungerar, eftersom det finska språket har alla möjliga grammatiska drag utom bestämd form.

Nästa gång någon, vem som helst, gör en skylt, eller något som kan klassas som grafisk design, kontakta mig innan ni lägger sista handen vid. Jag hjälper er billigt eller gratis. Jag vill bara att det skall bli behagligare att finnas till.

Jag kan kanske inte alltid få det att se fantastiskt ut, men jag kan se till att ni inte begår något av ovanstående brott. Jag har alltid velat göra musikalbum, tidningar, etc., etc., bara för att få göra omslag och utseende till dem. Föga anade jag att det var ett yrke!

Jag kan även en ypperlig svenska och engelska, som jag kan välsigna er vanliga dödliga med.

Detta är inte en jobbansökan. Mig spelar det egentligen ingen roll vem som gör jobbet. Det har bara visat sig att det kryllar av oduglingar.

Tillsammans kan vi alla göra Kimitoön och världen till en bättre plats!

Jag tittar på er, Portside.

Tack för att ni läste.

Det har visat sig att jag har dåligt lokalsinne. Jag vet inte varifrån det här kommer, men jag har sällan någon aning om exakt var jag befinner mig när jag är ute på äventyr.

En intressant episod inträffade under en Helsingforsdag med gymnasiet i november 2014. Det började bli dags för hemfärd, men jag ville ta en titt på Akademiska bokhandeln, när jag nu en gång var där. Jag gick till Stockmannhuset, kom in, och visste inte var bokhandeln var. Jag började irra omkring bland de trånga hyllorna och satsade på att hitta någon skylt eller något tecken på var Akademen skulle ligga. Och visst, jag hittade en skylt där det stod på vilken våning den låg. Det jag inte hittade var ett sätt att ta sig till den våningen. Jag gick ned för en trappa, som inte verkade ta mig ned en hel våning, utan kanske en halv.

I detta skede visste jag alltså inte ens på vilken våning jag befann mig. Jag insåg att det inte lönade sig att satsa på att hitta bokhandeln, så jag började snarare fundera på hur jag skulle ta mig ut ur huset. Enkelt, eller hur? Man går tillbaka samma väg som man kom in.

Nej!

Jag hade ingen aning om hur jag kommit dit. Jag började gå fram och tillbaka, åt alla håll, i hopp om att hitta någon utväg ur huset. Det började bli bråttom att hinna till bussen. Efter en stunds planlöst irrande dök det upp en liten dörr som föregicks av en liten korridor och såg väldigt mycket ut som en bakdörr. Korrekt! Den ledde till en tom gränd upplyst av julgranar. Jag fick gå en bit runt huset för att veta var jag var.

Ingen skada skedd! Jag hittade till bussen, hann till bussen och kom hem igen. Men jag har fortfarande inte tagit mig till Akademiska bokhandeln i Helsingfors via Stockmanns huvudingång. (Jag har däremot tagit mig till Akademiska bokhandeln i Helsingfors.)

I april 2015 fick jag i uppgift av Kimitoöns kommun att teckna en karta över Dalsbruk. Jag hade varit i Dalsbruk; det fanns inga miljöer som överraskade mig där. Men jag hade ingen aning om hur alla delar hängde ihop. Jag besökte byn i flera omgångar, diskuterade, studerade och jämförde flera kartor. Det var överraskande svårt att få fram en teckning som visade verkligheten. Och då erbjuder Google alldeles utmärkta satellitbilder! Till slut blev det ungefär rätt, men jag blev ändå tvungen att göra en uppdatering inför säsongen 2016. Det fanns t.o.m. ett par alldeles klara fel i den första publicerade varianten.

Jag har rest en hel del i städer. Detta skulle kunna vara en bra chans att prova orientering. Jag har inte kommit så långt. Jag reser alltid i stora sällskap, och vill inte tappa bort mig. Därför lönar det sig aldrig att försöka titta på en karta själv. Medan man släpper sin grupp med blicken kan den ha gått upp i rök, försvunnit spårlöst. Jag har dock inte några större erfarenheter av detta, just eftersom jag är så försiktig. Det är en av de mer poetiska nyanserna i resandet: att inte tänka, bara följa efter, gå planlöst och bonga sevärdheter på vägen. Det ger upphov till en underbar känslolös känsla; det är nämligen inte läge för att känna något när man har ett tiotal personer som för tillfället är intresserade av allt annat än din person. Jag ser fram emot att hitta nya nyanser i resandet genom att själv agera kartläsare någon dag.

Jag har alltid en uppfattning om var norr ligger. Det är mycket intressant, för det jag tror är norr kan lika gärna vara söder, men uppfattningen finns där. Jag tror jag baserar den på de vägskäl man tar för att komma dit. Det jag inte tar i beaktande är hur vägarna kröker sig.

För tillfället studerar jag i Karis ett år. Här saknas vägskyltar på många ställen. Kära Karis, rätta mig om jag har fel, men jag kan inte hitta vägskyltar i vissa vägskäl. Hur sjutton skall jag kunna hitta rätt vägskäl när de inte ens har namn?

Det här är det första inlägget i min alldeles nya blogg. Hur tog jag mig hit?

Som tidigare konstaterat är jag ett geni. Jag gjorde till och med en utställning för att ställa den frågan, och svaret blev ett rungande ja.

Därför kommer det knappast som någon överraskning att jag sitter på en massa avancerade tankar och idéer, vilka sällan ser dagens ljus. Jag deltar sällan i diskussioner, för a) jag har förstått att folk inte gillar när man talar om sig själv, och b) så fort jag tänkt igenom något har jag tänkt igenom det så långt att jag inte behöver någon annans input. Det är också sällan någon kommer till mig och ber mig om livsvisdomar, och när det händer råkar det vara någon fråga jag inte har tänkt igenom.

 Så började jag lista tankar, idéer och synpunkter jag har på diverse saker. Det blev snabbt ganska många. Egentligen tänkte jag skriva en bok – min självbiografi – men a) vem skulle köpa en sådan bok, och b) det skulle bli en massa arbete innan någon fick läsa något.

Så blev det en blogg. Här kan man presentera mindre tankar i kortare ordalag, så de är lättare att ta till sig. Men jag är väl ingen bloggare? Jag har inte ens förstått varför man alls skulle följa med en blogg. Jag tror inte heller jag kommer att kalla detta en vanlig blogg, men formatet är i grunden detsamma.

Räknar jag då med att någon skall läsa min blogg, om jag inte själv läser bloggar? Nej. Det är ett frivilligt val. Jag tvingar ingen att läsa min blogg, men det är naturligtvis det enda vettiga valet man kan göra i livet.

Full disclaimer: det jag skriver här är en blandning av synpunkter, tolkningar, iakttagelser, politiska åsikter, överdrifter och sarkasm. Jag känner mig inte obligerad att peka ut vad som är vad.

Jag vet inte inte om mina funderingar kommer att tillföra något till den här världen. Ungefär hälften av tiden känner jag mig som om jag är omringad av idioter: folk som inte har koll på någonting alls, och heller inte verkar besitta något intresse av att skaffa koll. Den andra hälften av tiden känner jag mig omringad av genier: folk som har koll på allt, vet hur allt hänger ihop och dessutom kompletterar det med ett fysiskt och socialt liv. Kanske den lägre stående hälften av befolkningen kan ha nytta av min blogg medan den högre stående hälften står och spottar på den.

En sådan välgörande person jag är! Besök denna sida regelbundet för att välsignas av mina tankar.