Jag har nu haft körkort i ett knappt år. Jag var aldrig intresserad av att skaffa mig körkortet; det lät som en invecklad process, och jag var rädd att jag skulle vara en sämre förare än allmänheten. Jag hamnade ändå i bilskola efter påtryckningar från min familj, och kan naturligtvis inte påstå att det är en nackdel att ha körkortet (särskilt när man inte var tvungen att betala något av det själv!).

Det är något i mitt undermedvetna som är mycket nöjt med mitt beslut. Det bevisar mina drömmar.

Jag tänker inte använda någon drömtydningsmetod, och vill inte bli flummig. Jag tänker bara exemplifiera mina underliggande känslor genom drömmarna de ger sig uttryck i.

Jag hade ett återkommande tema i mina drömmar: att jag körde bil. Detta var innan jag hade körkort, och i drömmarna hade jag heller inget körkort. Det gick till som följer: jag behövde snabbt ta mig någonstans, bestämde mig för att låna en bil, och körde sträckan som ofta kunde vara mycket kort. Hela tiden bakom ratten var jag nervös för att bli fast (till saken hör kanske att jag ändå körde bil utan problem, trots att jag i verkligheten aldrig hade suttit bakom en ratt). Det var plågsamma drömmar.

Dessa drömmar återkom regelbundet i flera år (av förekommen orsak har jag ingen statistik över hur ofta och i hur många år). Någon skulle kunna påstå att de är en metafor för något större, men säkert är åtminstone att de upphörde så fort jag första gången suttit i bilens förarsäte. Det skedde för ett och ett halvt år sedan, och jag har upprepade gånger funderat på det intressanta i det fenomenet.

Än mer intressant är att mina drömmar om att köra bil återkom natten till fredagen, denna gång i en annan gestalt. (Jag kommer inte att beskriva drömmen i detalj, eftersom:
a) det inte alls är väsentligt i sammanhanget.
b) jag är mån om min egen och andras integritet.
c) det alltid är tråkigt att höra om andras drömmar i detalj.)
Det som kan vara av intresse är att jag kan påstå att jag i en månad drömt ganska aktivt, och börjat anteckna små punkter om varje dröm för att minnas dem bättre. Denna senaste dröm var en av de mer intressanta.

Drömmen i fredags hade innehåll på alla nivåer: både de surrealistiska och de mer känslosamma och privata. Jag hade till och med gömt ett litet easter egg åt mig själv, vilket jag aldrig upplevt tidigare i en dröm. Det viktiga här är dock att jag satt bakom ratten i en bil. Denna gång körde jag inte utan körkort. Däremot körde jag alldeles okontrollerat, och kunde inte bestämma mig för vilken fil jag skulle köra i, trots att det kom mängder av mötande trafik. Det är ett under att jag klarade mig ur det. Det var ingen behaglig dröm, inte ens en sådan som man tycker om att ha drömt. Det tog till efter att jag stigit upp förrän jag hittade alla detaljer som gjorde drömmen intressant.

Vad betyder då detta? Nu när jag överlistat mina onda drömmar genom att skaffa körkort visar det sig plötsligt att jag har än mindre kontroll över situationen. Någonting i allt det här säger ju utan tvivel att meningen i mitt liv ligger någonstans i att köra bil.

Vid det här laget har alla redan sett och glömt Finsk ungdoms "prygelvideo" som väckte stor diskussion i Svenskfinland. Det är naturligtvis mycket givande att ryta till om sina språkliga rättigheter bland sina vänner som alla tänker samma sak.

Som finlandssvensk tar jag givetvis emot alla rättigheter jag får, ifall jag har möjligheten att välja. Personligen håller jag alltså med om alla andra finlandssvenskars åsikt: Finland är tvåspråkigt och svenskspråkiga bör ha rätt att använda sitt eget språk. Videon är förstås fånig, ta bara Ben Franklin-parafraseringen "Inget är obligatoriskt utom att dö och studera svenska", där man glömmer alla andra obligatoriska skolämnen. Men här kommer litet perspektiv.

Först en helt annan sak. Ordet "finne". Det händer att både folk från Sverige och finlandssvenskar talar om finländska medborgare som finnar. "Vi är alla finnar." Nej! Det svenska språket har nämligen en sådan fin egenskap att det skiljer på invånare i Finland, finländare, och språkligt, kulturellt och genetiskt finska personer, finnar. Jag känner mig inte det minsta inkluderad i den finska gemenskapen och önskar därför att aldrig bli kallad finne, varken i direkt eller indirekt mening. Däremot bor jag i Finland, vilket gör mig till finländare. Där var det avklarat.

Sedan om den obligatoriska skolsvenskan för finskspråkiga, tvångssvenskan om man så vill. Det finns de finlandssvenskar som blir så oerhört kränkta så fort ordet "tvångssvenska" kommer upp. "Man talar väl inte om tvångsmatematik?" För att vara ärlig har ordet "tvångssvenska" aldrig stört mig. Det är trots allt exakt vad det är. Och jag skulle kunna tala om tvångsmatematik om jag någonsin hamnade i en diskussion gällande den obligatoriska skolmatematiken.

Vidare anser jag att argumenten mot tvångssvenskan är ganska övertygande. Det stämmer att finnar i stora delar av landet har mycket liten användning för det svenska språket. Som det är nu är den obligatoriska svenskan heller inte särskilt omfattande och kommer in ganska sent, vilket innebär att man ändå inte lär sig särskilt mycket av det man måste studera.

Naturligtvis är det dumt att inte lära sig svenska, men man får väl leva med sin egen dumhet. Det finns säkert folk som med goda argument kan hoppa över svenskan om den blir valfri. Det finns många språk jag själv gärna hade studerat, eller hade studerat mer än jag gjort, men det har inte funnits möjligheter eller så har det kommit andra saker emellan.

Det är roligt om man ser på finlandssvenskarnas historia. Till skillnad från massor av andra minoriteter i massor av andra länder så är svenskan faktiskt officiellt språk i Finland. Det är mer än man kan säga om samiskan, och samerna har ändå varit i landet för alltid. Finlandssvenskarna har aldrig heller varit särskilt utsatta. Vi kom hit och sa "Det här är vårt land. Alla pratar svenska. Vi har svärd." Sedan när den stora majoriteten av befolkningen insåg att det är de som borde styra landet blev vi kvar och började kräva större rättigheter, trots att vi har och har haft det bättre ställt än många språkliga minoriteter världen över. Dessutom finns det alltid Sverige, där man förstår vad vi säger, i nödfall. Är inte poängen med en nationalstat ungefär den att den skall förena en kultur och ett språk?

Och det där var en mycket ensidig samling goda argument för att finlandssvenskarna inte skall skrika så mycket om sina rättigheter. Argument för den andra sidan finns det en uppsjö av, så denna text är inte tänkt att nå någon slutsats.