"Välkommen!"
Åh nej! Kvickt! Vänd om!

Den här skylten gör mig inte nyfiken på att köra vidare och se vad som kommer efter några hundra meter.

Den rostiga skylten är väl en bra idé. Den säger "gammal bruksort" mer än något annat.

Valet av Comic Sans är väl inte någon bra idé. Jag känner inte riktigt för att redogöra för allt vad gäller Comic Sans, men kortfattat: använd aldrig Comic Sans.

En sak som jag beundrar Dalsbruk för är att de har en symbol, nämligen ankarsluten. Symboler är mer än en logo; de kan användas i alla sammanhang, kan tecknas om av vem som helst (och är relativt lätta att teckna), och får alltid en att tänka på det de symboliserar. Om ett lokalt företag vill visa sin koppling till Dalsbruk kan de nu inkludera ankarsluten i sin logo så mycket de vill (här går Holmbergs fisk & Café Four C miste om en stor möjlighet: deras logo borde naturligtvis se ut som följer).

Av samma orsak är det mycket fint att det finns vapensköldar för kommuner, landskap med mera. Vapensköldar är nämligen också fria att omtolka och använda. Logor skall självfallet också finnas och användas med de stränga regler som förknippas med dem, men symbolen är något som står över logon och jag är därför en stor beundrare av allt som har en symbol.

Skylten är en bra idé som faller platt på valet av Comic Sans. Det blir ingen större redogörelse för varför skylten är dålig, eftersom det är ett ganska simpelt misstag.

Nu har det dykt upp en ny skylt bredvid den äldre. Här dyker ankarsluten upp igen. Bakgrunden är bara ett foto, vilket gör det svårt att kritisera det. Det passar fint ihop med den redan existerande skylten. Vet ni vad som har misslyckats igen? Valet av font! För sjutton. Den är bättre än Comic Sans, men ändå för lekfull för en gammal bruksmiljö (och har man redan bestämt sig för Comic Sans är det den man borde använda hela vägen igenom). Dessutom är den svår att läsa på håll. Det stora mellanrummet mellan den svenska och den finska texten stör, speciellt eftersom det gör att den svenska texten hamnar framför ankarsluten till en mycket liten del. Jag skulle gilla att tänka att ankarsluten är framför texten.

Det gör mig ledsen att se när bra idéer och stora utgifter rinner ut i sanden till följd av misstag som enkelt hade kunnat åtgärdas.

Här är en lösning med ett seriftypsnitt, vilket gör att det känns gammalt (på ett bra sätt) hela vägen igenom.

Och så en fungerande skylt till Arcadia-arena, som jag skrev om tidigare. Jag döpte om den till Arkadia-arenan, eftersom Arcadia-arena inte fungerar alls enligt mitt resonemang i texten om den. Maskotarna är också borta. Vi vill ju inte att besökare skall vända om och springa i ren skräck, eller hur?

Lucia ligger runt hörnet. Ni kanske har märkt att jag brukar kritisera saker, men var inte rädda! Jag kommer inte att kritisera luciatraditionen. Jag kommer att ifrågasätta delar av den.

Luciavalet. Det finns någon sorts grej med att man alltid måste rösta fram lucia. Det finns tre skumma saker här:
a) Det är inte meningen att man skall driva någon luciakampanj eller vara särskilt intresserad av att bli lucia.
b) Det är inte riktigt någon som har förklarat vilka egenskaper man skall söka efter i en luciakandidat.
c) Det är ändå bara den mest ariska som vinner.

Låt mig inleda med att förundra mig över att luciavalet skall vara mer eller mindre en tävling på det här viset, medan resten av luciatraditionen (och allt som är någorlunda motiverat i den) går ut på allt annat än tävlingar.

Punkt a: Om det nu skall vara en tävling, föreställ er hur mycket roligare den vore om man fick möjligheten att bygga upp sin image och faktiskt kämpa för sina röster! Där har vi en luciakampanj som är intressant! (Nej, jag tycker inte att detta passar en lucia överhuvudtaget, men skall det ändå vara omröstning så varför inte?)

Punkt b: Ingen har berättat med vilken motivering man skall rösta på en luciakandidat (om man inte råkar vara släkt med någon av dem, eller om man råkar vara släkt med alla). Rätt svar är naturligtvis den som bäst följer alla Hitlers ideal, men det får man väl inte säga. Den som är mest musikalisk är väl en bra motivering, men verkar inte heller stämma alltid. Den som verkar trevligast som person? Här stöter vi då på två problem:
b) a) Förutfattade meningar.
b) b) Genom att utse den trevligaste menar man att de andra är mindre trevliga, vilket är mycket oluciaaktigt.

Punkt c: Mörkhåriga och mörkögda kan bli kandidater för rättvisans skull, men en snabb googling på alla Finlands lucior under 2000-talet avslöjar att de alla är blekare än socks with Crocs-nivå. Naturligtvis garanterar matematiken att någon lokal lucia någonstans någon gång blir mörk, men vi vet alla att det är en stor fördel att vara blond.

Det slår mig att lucia är den enda titeln och uppmärksamheten man kan uppnå utan att egentligen... göra någonting. Och det förutsätter att man är en ung, blond flicka. Råkar man ha en annan genetik måste man utföra någon form av arbete för att uppmärksammas. Jag vill inte vara meninist eller liknande, jag vill bara lyfta fram sanningen.

Jag försöker inte heller påstå att luciarollen skall öppnas upp för alla kön och alla åldrar, med tanke på att s:ta Lucia var kvinna, och att traditionen ganska långt är byggd kring det. (Med samma argument kan man å andra sidan påstå att en lucia skall komma från Syrakusa, tala latin, vara gudfruktig jungfru och mördas med ett svärd.)

Hm. Jag kan bara föreställa mig ett universum där jag själv fick någon roll motsvarande lucia. Eller där jag alltid var intresserad av den, men aldrig kunde få den för att jag inte var lämplig på grund av någon obetydlig detalj.

Ah, musik. Ett sådant där evigt samtalsämne. Vi har de som lyssnar på indie, klassiskt, k-pop, metal, och som tycker om att anklaga den vanliga dödliga populärmusiken för att vara för simpel, inte tillräckligt bra, en dålig förebild.

Jag har haft ett komplicerat förhållande till popmusiken de senaste åren. "Vilken musik gillar du?" Vad skall man våga svara på det? Man måste för det första ha en bestämd typ av musik som man tycker om, och för det andra får det inte vara något att skämmas för.

Jag lyssnar aldrig aktivt på någon av de stora hittarna – dem får man höra nog av i alla fall, men vissa av dem kan vara riktigt underhållande. Jag har således börjat ifrågasätta det totala fördömandet av popmusik. Det är inte farligt att lyssna på musik som är lätt att ta till sig, bara man är medveten om att det kanske inte ur en kritisk synvinkel är något mästerverk.

Jag har även märkt att jag knyter populärmusik till olika delar av mitt liv. En låt kan väcka minnen av känslor, och oftast är det just fånig popmusik det handlar om, eftersom det är den man hört mest av genom livet. Det kommer man inte ifrån längre. Då spelar det ingen roll vilken genre musiken tillhör, utan känslan är densamma. Stora delar av mitt liv präglas av vissa typer av 00-talspopmusik, vilket gör att jag kan finna mig lyssnande till den för att den gjort så stora intryck på mig i något skede. Det är kanske inte något man gärna erkänner, men samtidigt något man inte kan göra något åt.

Är inte poängen med populärmusik just det att den är tänkt att vara lätt att lyssna på, att det inte alltid skall krävas en djupare analys av lyssnaren? Jag vet att jag är en stor förespråkare av djupare analyser, men bara man är medveten om att popmusiken inte är något mästerverk med kritiska ögon kan man väl ratifiera att man lyssnar på den. Lyssna på så mycket fånig pop du vill, men ta inte dina livsvisdomar från Per Gessle.

Jag tänker ofta igenom saker, precis som jag tidigare konstaterat. Det leder till att jag har svårt att kommunicera med folk som inte har tänkt lika mycket, eller som inte har tänkt igenom samma saker.

En gång i gymnasiet hamnade jag i en debatt om sommartid. Slutsatsen blev att man borde vara vaken från ca 4.00 till ca 20.00 för att ta vara på så mycket solljus som möjligt. Därför tyckte några att man borde ställa klockan tre timmar framåt konstant, så att man fortsättningsvis skulle vakna 7 och somna 23. Jag försökte påstå att poängen med att klockan är 12 just när den är 12 är att klockan 12 är tänkt att vara den ljusaste tidpunkten på dygnet, och att vi därför borde ställa om vår dygnsrytm hellre än att ställa om klockan. Det gick inte hem.

Tydligen är klockan som system så inrotad i allmänhetens uppfattning att den inte går att ifrågasätta. Där hittade jag en punkt där jag skiljer mig från allmänheten. Jag tycker om att ifrågasätta samhällets grunder och undra "Varför är det så här?" och "Är det en vettig lösning?". Nu är ju klockan som den ser ut i dag en helt fungerande lösning, men jag tycker det ändå är bra att förstå att dygnet lika gärna kunde vara indelat i elva, tjugotre eller trehundrasextio timmar. Eller tio, vilket skulle passa perfekt in i vårt talsystem.

Där har vi en av grunderna till att jag grundade min samling med tankar. Ett av mina stora mål i livet har sedan begynnelsen varit att försöka förstå världen och vår kultur som den ser ut, och hur den är uppbyggd. Nyckeln till det är naturligtvis att förstå vad som bara är ett slumpmässigt beslut någonstans i historien, vad som egentligen precis lika gärna kunnat se helt annorlunda ut. Många verkar hoppa över det steget. Som de personer som envisas med att tro att da Vinci är Leonardos efternamn, trots att det, när man tänker på det, är rätt skumt att personer i dag har fler än ett namn. Som de som tror att skillnaden mellan 1900-talet och the 20th century är en skillnad mellan språk, trots att the 1900s och det 20:e århundradet (även om det uttrycket aldrig används) betyder samma sak. Eller som en lärare som personligen undrade om Finland var självständigt innan det hörde till Sverige. Nej, det fanns faktiskt ingen landsomspännande regering hos 1100-talets finnar. (Jag svarade aldrig på den frågan eftersom jag inte förstod att ta den på allvar. Det var först mot slutet av 1800-talet som så gott som hela världen var indelad i nationalstater.)

Senast i lördags fick jag höra att det blir för komplicerat så fort jag börjar prata (och då var det alldeles triviala saker jag försökte prata om). Det stämmer! Precis som jag skrev i mitt första inlägg gillar jag att tänka innan jag säger något. Inte konstigt att jag inte kommunicerar med folk. Jag är dömd till att vara för komplicerad.

Nåväl, det kommer med den fördelen att jag är komplicerad. Resten får lida med sin ovetskap.