Det verkar som om folk har hemskt svårt att skilja på apostrofer och accenter. De verkar inte ens känna till ordet "accent" som namn på ett skrivtecken. Man lär sig ytterst litet om skrivtecken under tolv år av skolgång. Därför känner jag mig tvungen att bidra med litet folkbildning, saker som jag själv varit tvungen att ta reda på i tiderna.

Jag skulle kunna inleda med att redogöra för likheterna mellan de båda skrivtecknen, men faktum är att det inte finns några alls. De har en viss visuell likhet, men det är allt. Här följer alla skillnader i stället.
 
Apostrofer ( ' – går i nord-sydlig riktning ) används för att ange att en del av ett ord har tagits bort, och placeras exakt där man tagit bort en del. De är mycket sällsynta i det svenska språket. De finns i stället på engelska i sammandragningar som can't, don't och it's. Det finns även andra användningar för apostrof (såsom engelskans genitiv), men inte på svenska. Apostrofer kan inte befinna sig ovanpå bokstäver.

Akuta accenter ( ´ – går i nordost-sydvästlig riktning ) anger att en viss stavelse skall betonas där det kan vara oklart. De placeras alltid ovanpå en bokstav, vilket är orsaken till att de inte dyker upp genast när man trycker på dem på tangentbordet. Exempel på användning är entré, idé (för att inte förväxla med ide) och armén (för att inte förväxla med armen). Den finns även i namn som André och Linnéa. Därtill finns grava accenter ( ` ), vilka är sällsynta på svenska.

Inget av dessa skrivtecken förekommer alltså särdeles ofta på svenska. Är man intresserad av fler användningsområden får man studera användningen inom respektive språk.

Apostrofen hittas på tangentbordet till höger om Ä och delar tangent med asterisken ( * ). Det finns också en mer kurvig variant av apostrof ( ’ ), som inte finns på tangentbordet. Den har samma funktion som tangentbordsvarianten, och är dessutom identisk med enkelt citattecken. Accenterna ligger snett ovanför Å, akut och grav accent på samma tangent. På telefonens tangentbord finns inte ens accenterna som skilda tecken, utan man får söka upp den variant på den bokstav som man skall ha, vilket torde motverka missbruk. Förväxla heller ingetdera av tecknen med primtecknet ( ′ ).

Skriv inte can`t, ide' och a'la carte. Skriv can't, idé och à la carte. Och kalla aldrig en accent en apostrof. Det skulle vara en stor tjänst för det svenska språkets värdighet. Tackar!

I år fyller Finland hundra år, så av förekommen anledning ägnar jag mitt år åt att tänka på Finlands presidenter. Jag lär mig hela tiden nya saker om dem, och tycker det blir mer intressant ju längre jag kommer.

Gustaf Mannerheim är intressant eftersom han är den enda presidenten som inte haft finska som modersmål, enligt vissa källor skall han inte ens ha varit särskilt bra på finska. Mina kreativa kugghjul började snurra, och jag skapade snabbt en karaktär som konstant talar finska med stark svensk brytning och stora grammatikfel.

Jag ville göra någonting med min nya karaktär, och kom på en film som belyser Mannerheims sämre sidor. Mannerheim behandlas som en sådan gud i Finland, och jag tycker det alltid är hälsosamt att se att ingen är fullständig. Jag började lista saker som kunde göra Mannerheim okvalificerad för en rad arbeten.

Jag hörde av mig till  några lokala arbetsplatser i jakt på miljöer och skådespelare. Vissa svarade, andra inte, men i slutändan fick jag ändå ihop tillräckligt många för att göra filmen. Jag vill rikta ett stort tack till K-supermarket Kompass (som har ett dåligt namn, vi återkommer till det), till daghemmet Silva och till Kimitoöns kommuns utvecklingsavdelning. Och till Faffa. Och till Fammo, som filmade.

En viktig del av den Mannerheim som jag använder mig av är att han kallas "Gustaf", inte Mannerheim. Det gör honom genast till en annan person än den alldeles verkliga Mannerheim. Det enklaste sättet att komma in i rollen är att säga "Tervetuloa, tästä puhui Gustaf" med Hemulens röst. Jag gjorde till och med ett skämt där hans arbetsgivare aldrig kommer ihåg hans efternamn, trots att de i verkligheten antagligen skulle ha svårt att glömma det.

Videon är utformad som ett avsnitt av reality-TV (en av mänsklighetens mörkaste sidor). För att få till rätt klippningar, rätt musik, rätt animationer studerade jag noggrant ett avsnitt av The Celebrity Apprentice. Jag insåg igen att jag aldrig planerar att göra om det för skojs skull.

Den här gången är ljudet och filmen inspelade på skilda apparater (någonting jag alltid gör i musikvideor, men inte i vanliga filmer), eftersom ljudkvaliteten på min telefon är så dålig. Stora delar av ljudet är inspelade med en diktafon samtidigt som jag filmade, men vissa saker är dubbade ovanpå eftersom jag inte varit nöjd med kvaliteten. Detta tillfälliga arrangemang gjorde att jag fick skapa en helt skild fil för hela filmen i ljudform, vilket innebar en hel del extra arbete, men också några extra friheter. Jag ser fram emot att någon gång hitta en kompromisslösning som innehåller alla fördelar och inga nackdelar.

I den här filmen ingår också ett par grafiska animationer, något som jag lärt mig göra och fått tillgång till rätt program för i min skola under de senaste månaderna. Jag siktar på att kunna använda animationer mer i framtiden.

Det var det! En film om Gustaf, en av våra mest mångsidiga historiska personligheter. Det enda jag hade velat ha med ytterligare är en häst. Nåväl, nästa gång kanske. Glad självständighet ... eller nåt.

Det har kanske inte undgått någon att jag inte är någon stor vän av Kimitoöns maskot Isla, som fyller fem år i dagarna. Redan när den introducerades var jag besviken (det var i o.f.s. på den tid då jag var rasist), och med tiden har jag bara blivit mer övertygad. Ändå har jag aldrig rakt ut redogjort för orsakerna. Här följer de, sammanfattade i fyra enkla punkter. Jag kommer helt att bortse från att mitt eget förslag borde ha vunnit maskottävlingen eller ens fått ett hedersomnämnande, samt från att den färdiga maskoten liknar mer på ett av hedersomnämnandena än på den teckning som vann tävlingen.

Isla är ond.
Det stela leendet, det rufsiga håret och framför allt de sneda ögonen är typiska karaktärsdrag som meddelar att Isla kommer att mörda dig medan du sover. (Bli nu inte kränkt av kommentaren om sneda ögon, det är välkänt bland serietecknare att det är så saker fungerar.) Någon kanske minns min målning Isla, vilken föreställde Isla. Man kunde tro att det var en humoristisk tolkning av maskoten, men faktum är ju att det är exakt den bilden jag får i huvudet när jag ser Isla. Man får mardrömmar av mindre.

Isla är stel.
Teckningen är uppbyggd av mycket enkla former: cirklar, ellipser och streck, samt det oregelbundna kantiga håret, är de enda element som används. Speciellt fötterna ser onaturliga ut som perfekta ellipser. Konturerna är jämntjocka hela vägen. Isla är tvådimensionell, har aldrig setts från sidan eller bakifrån. Det blir alltför neutralt; det är kanske omöjligt att inte tycka om Isla, men samtidigt omöjligt att tycka om henom. Som en logo skulle detta eventuellt kunna vara eftersträvansvärt, men faktum är ju att en maskot inte är en logo; skillnaden är bland annat att maskoten kan framträda i otaliga olika skepnader (av vilka Isla också har några), medan logor har en enda bestämd form. För att demonstrera hur onödigt enkel Isla är, tog jag mig friheten att återskapa henom själv. Det tog mig tio minuter. Jag skulle acceptera en Snickers som tillräcklig lön för det arbetet. (Notera att bilden inte är identisk med Isla, men med en del korrigeringar i mått och avstånd blir den nästan det.)

Liveversionen av Isla är värre.
Visste ni att Isla ibland närvarar vid evenemang? Kanske ni har missat det, eftersom Isladräkten inte ser ett dugg ut som Isla. Det är en boll med något rufs på toppen och ett par små ben. Ansikte saknas helt, om man inte tar i beaktande det människoansikte som kan skymtas bland rufset ibland. Isla har gått från vandrande äpple till gravt överviktig grön person. Jag skulle kunna sy fast ett ansikte gratis och det skulle se bättre ut än det gör nu (men jag skulle ändå inte vara stolt över att visa upp det).

Slutligen
Som kommentar på artiklar som denna kan man få höra "gör det själv då". Det är definitivt inte nödvändigt, eftersom jag mycket väl kan konstatera att, låt säga, regeringen är totalt misslyckad utan att behöva bilda en egen regering. Men här tog jag mig ändå friheten att göra det själv för att folk skulle hålla tyst. Här följer en fungerande version av Isla.

Som bekant är jag en stor vän av serier. Alltså tecknade serier. Alltså sådana man läser.

Allt oftare hör man folk tala om serier i betydelsen TV-serier. Oftast i kombination med se på. Som i "Jag såg på serier i går". Alldeles vardagligt.

Ibland problematiskt. Jag kan höra någon tala om serier och bli nyfiken för en stund, tills jag inser att det är TV-serier det handlar om. Jag skulle gärna vilja göra anspråk på ordet serier för de tecknade seriernas del, men där har jag egentligen inget att säga till om vad gäller terminologin.

Om man vill skilja på de olika betydelserna för serier finns det alltså ett ord för vardera: det heter tecknade serier och TV-serier. Men det är också problematiskt. När man säger tecknade serier kan man börja tänka på tecknade TV-serier, det vill säga animationer. Ordet TV-serier är problematiskt eftersom de flesta inte ser dem på TV; många av dem sänds inte ens i TV.

Detta problem har jag ingen lösning på. Kanske läsare av tecknade serier och följare av TV-serier behöver sluta fred och etablera mer lättförstådd terminologi.