Den här texten är en uppföljare till den text jag skrev i fjol, där jag förundrade mig över Thomas Lundins överdrivna användning av ordet identiskt i programmet På resande not, där han var programledare. Jag misstänkte konspiration, och det är knappast ett sammanträffande att programmet lades ned strax efter att jag kom det på spåren.

I år är programmet ersatt av Vem, vad, när? som är ungefär som På resande not fast dåligt. Programledare är Sonja Kailassaari, känd från Efter nio där hon framstår som fullständigt normal. Ändå finns det igen orsak för konspirationsteori. Jag misstänker att Kailassaari inte vet vad språk är.

Tillåt mig förklara. I början av segmentet med översatta låttexter brukar programledaren presentera konceptet: deltagarna får en låttext som är översatt i flera vändor i ett översättningsprogram, à la Malinda Kathleen Reese, och därför har förvandlats till nonsens. De skall sedan försöka dechiffrera texten och lista ut originallåten. Det känns inte svårt att förstå.

Det intressanta här är att Kailassaari ofta tar upp några exempel på språk. För sakens skull listar jag här citat från varje avsnitt av programmet:

1. "Från originalspråk till swahili, kanske via urdu och sen tillbaka till svenska."
2. "Från originalspråk till finska, kanske via arabiska, spanska och tillbaka till svenska."
3. "Från originalspråk, kanske till ryska, tillbaka till svenska via italienska."
4. Inga exempel
5. Inga exempel
6. "Från originalspråk till finska, kanske via swahili till portugisiska och sen tillbaka till svenska."
7. "Från swahili till indiska, därefter kanske till svenska."
8. "Från originalspråk till finska, kanske via arabiska eller spanska. Sen tillbaka till svenska."
9. Inga exempel
10. "Från originalspråk till finska, kanske via spanska, arabiska och sen tillbaka till svenska."
11. "Från originalspråk till finska, kanske via ryska eller indiska och tillbaka till svenska."

"För att visa att hon vet vad språk är", brukar jag skämtsamt konstatera. Nu är det inte så skämtsamt längre. Den första iakttagelsen man kan göra är att hon nämner olika språk 21 gånger (bortsett från de gånger hon talar om svenska), men bara nämner nio individuella språk. Det känns som om hon har ett förråd med nio språk som hon lärt sig namnen på för att inte verka skum. Intressant är också att arabiska och spanska alltid förekommer tillsammans, och dessutom alltid i sällskap med finska. De flesta gångerna säger programledaren "tillbaka till svenska", trots att de flesta låtarna aldrig varit på svenska till att börja med. I avsnitt 7 säger hon "därefter kanske till svenska", trots att det är väldigt uppenbart att slutresultatet är på svenska.

Det som verkligen övertygar mig är dock att Kailassaari i avsnitt 7 och nu senast i avsnitt 11 pratar om ett språk som heter indiska. Det skumma här är alltså att "indiska" inte är ett språk. Det närmaste jag tänker på är språket hindi, som är Indiens största språk och världens fjärde största, men det språket heter som bekant inte indiska. Normalt syftar Indiska på en mode- och inredningsaffär. Detta styrker alltså min teori om att Sonja Kailassaari tar upp exempel på språk för att verka trovärdig. Hon gör det för att hon egentligen inte vet vad språk är för något, men vill ge ett intryck av att hon gör det.

Varför vet Sonja Kailassaari inte vad språk är? Är hon en utomjording? Vilken koppling har detta till Thomas Lundin? Visste inte han heller vad ordet identiskt betydde, utan använde det för att verka övertygande? Ett annat begrepp som jag reagerade på i På resande not var ju kronologisk ordning, som Lundin använde i betydelsen ’ordning’, vilket är fel betydelse. Och – hör och häpna – Thomas Lundin är med i redaktionen även i Vem, vad, när? Är det han som är roten till allt det här? Jag är något på spåren, och tänker inte ge upp.

Jag skrev nyligen ut mig ur kyrkan. Det var inte ett särskilt avgörande ögonblick. Jag hade kunnat göra det för sju år sedan, men då fick jag inte. Jag hade kunnat göra det för två år sedan, men kom mig inte för. Något som jag märkte av bättre var när jag inte konfirmerade mig.

Konfirmationen går ut på att bekräfta att man vill tillhöra den lutherska kyrkan. Jag delar varken kyrkans ideal eller värderingar, och så är kyrkan dessutom byggd på osanningar, så jag tyckte valet var enkelt. Tydligen var det i praktiken inte alls så.

Jag gjordes uppmärksam på att man som fjortonåring inte är myndig, och juridiskt sett inte har makten att bestämma själv. Det förvirrade mig, eftersom konfirmationen trots allt sägs gå ut på att man själv skall bekräfta sitt medlemskap i kyrkan. Dessutom verkar det ingå någon del där man formellt bekräftar sitt medlemskap personligen om jag förstått rätt, så det kändes konstigt att detta ens enligt lagen kunde äga rum innan man var myndig. Jag var ju redan döpt, så jag tyckte att mina föräldrar hade gjort sitt vad gällde deras åsikt om vilka sagor jag skulle betala skatt till.

Så var det emellertid inte. Jag försökte upprepade gånger använda vett och reson (i den mån man nu har det som fjortonåring) för att övertyga mina förmyndare om att jag inte ville bli konfirmerad. Det gick inte hem. Efter att jag avklarat ett halvt år i skriftskola och alla tio obligatoriska kyrkobesök tog det till högljudda och våldsamma protester samt försök att gömma brev innan jag slutligen fick hoppa av.

När detta var avklarat stötte jag på ett till problem. Man får tydligen gåvor till sin konfirmation, inte om man inte konfirmeras. Det låter i och för sig rätt logiskt att man inte får någonting vid icke-tillfällen, men jag har upprepade gånger yrkat på att jag borde få presenter motsvarande en konfirmationsgåva. Som det är nu har mina systrar nämligen en ekonomisk fördel, trots att det är jag som tänker självständigt, inte hör till en konservativ organisation som har tro som en dygd, och dessutom har gått stora delar av skriftskolan.

Det förvirrar mig att konfirmationen egentligen är raka motsatsen till det den marknadsför sig som. Dop och konfirmation borde vara en kombinerad ceremoni som genomförs efter att man blivit myndig. Det är ju extremt skumt om någon annan berättar för dig vad du tror på innan du vet någonting om någonting. Fjorton–femton är också en extremt skum ålder att förväntas konfirmeras i. Det är då man är som mest osäker och öppen för grupptryck, samtidigt som mest envis och självsäker på vissa plan. Systemet gör att man antingen starkt vill konfirmeras eller starkt inte vill det. Det är således femtio procents sannolikhet för att man fattar rätt beslut. Lyckligtvis hamnade jag rätt, men inte för att jag visste det då. Jag hade andra konstiga åsikter på den tiden, det hade inte varit underligt om min aversion mot kyrkan visat sig vara felaktig.

Finland har en nationalsång. Den heter Vårt land. Du har säkert sjungit den. Men vet du exakt vad texten betyder? Det gjorde inte jag innan jag tänkte igenom det rätt nyligen. Här redogör jag för det.

Vårt land, vårt land, vårt fosterland,
ljud högt, o dyra ord!

Det här borde vara ganska tydligt.

Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
ej sänks en dal, ej sköljs en strand,
mer älskad än vår bygd i nord,
än våra fäders jord.

Det här är klurigare. Jag tror att radindelningen och eventuellt Fredrik Pacius melodi har gjort den krånglig att förstå (men vad kan man vänta sig av någon som ser ut så här?).

Raderna skall inte tolkas var för sig. Det här betyder inte att inga höjder lyfts, att inga dalar sänks eller att inga stränder sköljs. Det skulle vara ett konstigt land. Vi har ju faktiskt ett framstående exempel på landhöjning, och vågor är faktiskt en sak som existerar i Finland också.

Den senare delen hade jag tolkat som att Finland är mer älskat än "vår bygd i nord, än våra fäders jord". Det går inte heller ihop. Är det inte Finland som är vår bygd i nord och våra fäders jord? Javisst.

Svaret är att alla dessa fyra rader skall läsas som samma mening. Det finns berg och dalar och stränder i Finland, men det lyfts inga höjder, sänks inga dalar och sköljs inga stränder som älskas mer än de i vårt land Finland. Finland är världens mest älskade land (enligt sången).

Din blomning, sluten än i knopp, 
skall mogna ur sitt tvång; 
se, ur vår kärlek skall gå opp
ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp 
och högre klinga skall en gång 
vår fosterländska sång.

Den sista versen i sången (vilken normalt sjungs som den sista av två) bjuder kanske inte på några missuppfattningar, men är förbryllande eftersom den beskriver vår stundande självständighet, vilken vi redan haft i hundra år. Ytterligare en orsak att anta Sandstorm som nationalsång.

Jag hoppas jag fick nationalsångens betydelse att klarna för dig. Eller så är det bara jag som har tolkat den fel hela tiden. I vilket fall som helst är det hemskt nödvändigt att veta vad en sång handlar om innan man sjunger den som nationalsång. Ovetskap skapar nationalism. Och det vill vi ju inte ha.

Alternativ titel: 11.11.11 11.11 (och varför det är Odjurets tal snarare än 666).

I dag är det exakt sex år sedan den 11 november 2011. Vi minns säkert alla hur det var tal om att kalendern skulle visa 11.11.11. Klockan elva minuter över elva skulle vara det stora ögonblicket: 11.11.11 kl. 11.11. Idel ettor. En sådan sak inträffar en gång på hundra år, d.v.s. ungefär en gång per livstid. Vi minns kanske alla var vi befann oss i det ögonblicket. För mig är det inte ett positivt minne.

Jag var nybliven fjortonåring den här dagen. Det är inte upplagt för att lyckas. När man är fjorton är världen ett enda stort kaos. Man ligger mitt emellan de barnsliga njutningarna och att vara bra på något som helst. Därtill tror man att allt är avgörande. Man tror att 11.11.11 kommer att spela en roll. Just den här fredagen hade skolan bestämt att åk 7 och 8 skulle besöka skogs-, lantbruks-, djur- och hantverksmässan (eller något åt det hållet, fråga inte mig, jag tyckte också det var förvirrande) i Helsingfors. Till saken hör att jag hade noll erfarenhet av mässor, och aldrig har haft något intresse för vare sig skog, lantbruk eller hantverk.

Vi lämnades således vind för våg och fick guida oss själva runt mässcentret, helt utan att få någon snabbkurs i vad mässor är. Jag vet inte hur jag fick tiden att gå; jag antar att jag drev runt planlöst: en bra strategi om man inte vill vara till besvär på allmän plats är att vara i ständig rörelse. Klockan 11.11 stod jag vid en farled någonstans mellan hantverk och djur och kollade tiden på min knapptelefon (det här, kära barn, var på tiden då det fortfarande var relevant att ha en knapptelefon, och på tiden då jag inte förstod att använda armbandsur trots att jag nu fortfarande använder samma ur som jag fick för tolv år sedan). Jag lade ögonblicket på minnet så att jag skulle kunna skriva denna text sex år senare.

Högstadiet är som en puppa: man är ful och inåtvänd i tre år, mellan att man är en gullig larv och en majestätisk fjäril. Högstadieelever borde egentligen låsas in under hela högstadietiden; varken de själva eller omgivningen mår bra av att de syns. (Att man rör sig i det öppna är givetvis en förutsättning för att bli en fjäril, men på kort sikt har det enbart obehagliga konsekvenser.) Dagens absoluta höjdpunkt var när jag såg laman från reklamfilmen Llama Agility, vilket var första gången jag blev starstruck. Och så lyckades jag beställa en hamburgare på finska, vilket gjorde att dagen åtminstone blev uthärdlig. (Vikten av mat i universum blir jag ständigt mer medveten om, senast i går, då jag lärde mig att paj inte är ett lämpligt mål mat.) I stort sett hade mässdagen ändå gärna fått slopas. Jag har ofta varit skeptisk till specialdagar i skolan. Varför gå igenom besväret när det finns alternativet att ha en vanlig skoldag? (Som äldre kan jag få ut något av dem, men i lågstadiet, högstadiet, gymnasiet uppstår bara trauman som behöver bearbetas på internet sex år senare.)

Efter att ha genomlidit den planlösa mässan plus två timmar bussresa åt båda hållen tillsammans med främlingar (det här var på den tid då jag var ful på utsidan och insidan och trodde att inåtvändhet var ett hållbart koncept, så alla i universum var i princip främlingar för mig) hade jag huvudvärk. En riktig 11.11.11-huvudvärk. Torr, förvirrad, utmattad, rädd. Fuck you, 11.11.11. När allt kommer omkring är 8.11 ett mycket mer estetiskt datum. Jag får satsa på att ta revansch den 11 november 2111. Dessvärre beräknas jag bara leva till september 2076.

Amos a la playa är min Vamos a la playa-parodi, samtidigt Amos Anderson-biografi. Den har bland annat ställts ut på konstmuseum. Bakgrunden till att den alls uppstod är rätt intressant.

Det var juni 2016. Jag hade varit ledig sedan januari (nu var jag visserligen mitt i ett sommarjobb på en månad, men det distraherade inte för mycket). Då är det oundvikligt att det dyker upp idéer i huvudet. Det som kom nu var en ordvits: Amos a la playa i stället för Vamos a la playa (namnet på två olika poplåtar på spanska). Jag föreställde mig Amos Anderson (Kimitos de facto skyddshelgon (släng dig i väggen, S:t Andreas)) som tog sommarlov och tillbringade en dag på stranden. Det var särskilt motsägelsefullt eftersom Anderson förknippas med allt som är grått, tråkigt, traditionellt och allvarligt. Det var ju komiskt, tänkte jag. När det dessutom slog mig att det finns en strand på Andersons sommarställe Söderlångvik var det för sent att vända om. Den snåle, stele, traditionelle Amos Anderson som dog 1961 plus en riktig sommardänga från 1983 var en otippad och oslagbar kombination. Den här videon måste bli av.

Det jag vill göra med många av mina verk är att röra om lite grann, belysa nya sidor. Det här tyckte jag var ett utmärkt sätt att göra det. Amos Anderson dyker upp överallt i Kimito: jag gick själv i en skola döpt efter honom i sex år. Han skall dessutom behandlas med stor respekt, för ... jag visste inte riktigt varför. Därför tänkte jag att jag kunde göra denna video för att ifrågasätta. Varför skulle inte doktor Anderson kunna festa på stranden? Halva Kimitoön skulle komma med facklor och högafflar efter mig. Den lokala anknytningen skulle locka resten av ön. Jag skulle filma i Söderlångvik, Brokärr, Sagalund, Kimito kyrka. Platser som alla kände till. Dessutom skulle videon ha relevans utanför ön. Amos Anderson är viktig för hela Svenskfinland, varför inte hela Finland? Nu senast var han nominerad till århundradets finlandssvensk.

Jag hade tröttnat på att göra videor utan att tjäna ekonomiskt på det. Mitt senaste verk var Om jag sku va Frans, som jag visserligen hade gjort med vänster hand, men som hade fått 6 000 visningar (i skrivande stund närmare 10 000), vilket var extremt bra ur mitt perspektiv. Dessutom hade den prisats av flera mig mer eller mindre närstående människor. Jag tyckte det kändes som om mina videor hade relevans i universum. Jag bestämde mig för att höra av mig till Söderlångvik gård och erbjuda dem chansen att sponsra Amos a la playa som en reklamvideo. Skulle de svara ja skulle jag göra videon.

Nu hände det emellertid så att jag inte fick något svar alls. Tre veckor hade gått när sommaren långsamt började glida mot sitt slut, och jag för säkerhets skull fortskred med planerna på min video. Jag bestämde mig för att bo hos mormor och morfar i Söderlångvik en vecka i början av augusti för att skapa Amos a la playa. Innan jag gick allt för långt med arbetet kunde jag klampa in på Söderlångvik gård och be om svar på min fråga.

Så skedde också. Jag klädde ut mig till Amos Anderson, filmade en del i Kimito (eftersom omständigheterna tillät det så) och gick sedan till Söderlångvik gård. Jag gjorde receptionisten uppmärksam på situationen, och hon gick och talade med förvaltaren (tror jag – jag har inte träffat honom än i denna dag). Hon kom tillbaka med ett jakande svar (nu kan min fråga ha varit formulerad mer i banorna av huruvida jag fick filma inne i Andersons hus, men det förutsätter ju att jag får betalt för filmen – jag gör inte reklamfilm på skoj).

Jag filmade hela min video under veckans lopp och klippte den lagom till skolstart. Då – ett antal veckor efter att jag fått mitt ja förmedlat från förvaltaren – kom ett mail om att Söderlångvik gård inte alls kan besluta om sådana här frågor själva. I stället fick jag förslaget att ansöka om att delta i utställningen Generation 2017 på Amos Andersons konstmuseum sommaren 2017. Jag tog emot förslaget, men ville först höra med ett par andra potentiella lokala sponsorer. Jag fick nej från båda ställena (från det ena stället med argumentet att videon "passar bättre" för Söderlångvik och att de hade ett bättre förslag på en video jag kunde göra för dem, vilken jag senare hörde av mig angående och ännu inte har fått svar, men i alla fall). Det slutade således med att jag ansökte till Generation 2017. Jag utlovades fin publicitet och synlighet. Det lät ju relevant, eftersom det ändå rörde sig om den sista utställningen i landets största privatägda konstmuseums femtioåriga historia.

Jag blev antagen till Generation 2017, vilket givetvis var en enorm ära, för mig något avtrubbad i och med att det var mitt sista hopp att göra något med min video som jag med facit på hand aldrig hade velat göra. Videofilen gick förlorad och återfanns, men det är en historia i sig. Vernissagen ägde rum i maj, och jag fick bekanta mig med en rad intressanta personligheter och verk, men äran och berömmelsen lät vänta på sig. Visserligen gav jag upphov till en rubrik i Turun sanomat, men där tog det slut. Jag hade ju väntat mig att mina vänner lokalmedierna hade reagerat. Min far (som är bättre på kontakter än jag) kontaktade dem, men det verkar inte ha lett till några konsekvenser. Annonsbladet tyckte nyheten var värd en liten notis. Det enda som Svenska Yle verkar ha skrivit är det här (där jag inte nämns alls) två månader efter vernissagen. Åbo underrättelser verkar än i denna dag inte ha noterat utställningens existens. Hufvudstadsbladet skrev visserligen något, men märkte inte av mig. Visserligen borde jag inte ha haft så höga förväntningar efter att både Yle och ÅU helt missat utgivningen av min alldeles eminenta serietidning, resultatet av fyra års blod, svett och tårar, men här rörde det sig ändå om en utställning som var relevant för hela landet. Den hade förtjänat ett omnämnande inte bara för min skull, utan för utställningens skull. Ändå verkar det som om hemskt få människor i min närhet alls hade hört talas om Amos Andersons konstmuseum, vilket förklarar att mottagandet var så lamt.

I juli i år publicerade jag Amos a la playa på min Youtubekanal, och tänkte att nu kommer ramaskriet jag väntat på. Jag hade fel. Fyra månader senare har den knappt 400 visningar. Ingen har reagerat på att jag vanhelgat doktor Anderson (eller "Amos", som han skall kallas så familjärt, precis som ett helgon, fy satan). Turns out att folk inte är så välbekanta med Amos Anderson trots allt. Jag har än i denna dag svårt att förstå det här. Han förknippas med en skola, fotbollsplaner, ett betydande turistmål, äppelodlingar, ett vårdhem, jag glömmer säkert något. För att inte tala om Konstsamfundet och ett betydande konstmuseum, ett helt kvarter i Helsingfors, Hufvudstadsbladet, Kekkonens bostad för den delen. Allt jag minns från min bildning i Amosparkens skola är nationalromantisk propaganda om hur "Amos" plockade lingon och arbetade sig upp från bottnen. Vi behöver inte romantisera någon som hade pengar som gräs, var riksdagsledamot, byggde kyrkor i sitt eget hem. Men det är ju i och för sig bra om den här propagandan inte rotade sig i någon annan.

I september i år fick jag förfrågan ifall Amos a la playa kunde vara namnet på ett evenemang under Söderlångvik gårds årliga Äppeldag, och ifall min video kunde ställas ut samma dag. Jag svarade givetvis ja, i det här skedet fanns det inget att förlora och inga pengar att vinna. All publicitet är bara till min fördel. Då slog det mig: Söderlångvik gård har gjort Amos a la playa till sin grej trots allt! I stället för att betala mig har de fått det att se ut som om de gjort mig en tjänst! Det är jag som skall vara tacksam för att jag får vara med på utställningen, trots att videon ursprungligen var en tjänst för Söderlångvik gård. Jag antar att det inte finns någon att skylla på, mer än dålig kommunikation, men jag är besviken.

Hur stolt jag än är över verket i sig har det haft långt ifrån de konsekvenser jag eftersträvade. Mitt sista hopp är Jyväskylä konstmuseum nästa år. Hoppas någon där förstår svenska.