Vid det här laget har alla redan sett och glömt Finsk ungdoms "prygelvideo" som väckte stor diskussion i Svenskfinland. Det är naturligtvis mycket givande att ryta till om sina språkliga rättigheter bland sina vänner som alla tänker samma sak.
Som finlandssvensk tar jag givetvis emot alla rättigheter jag får, ifall jag har möjligheten att välja. Personligen håller jag alltså med om alla andra finlandssvenskars åsikt: Finland är tvåspråkigt och svenskspråkiga bör ha rätt att använda sitt eget språk. Videon är förstås fånig, ta bara Ben Franklin-parafraseringen "Inget är obligatoriskt utom att dö och studera svenska", där man glömmer alla andra obligatoriska skolämnen. Men här kommer litet perspektiv.
Först en helt annan sak. Ordet "finne". Det händer att både folk från Sverige och finlandssvenskar talar om finländska medborgare som finnar. "Vi är alla finnar." Nej! Det svenska språket har nämligen en sådan fin egenskap att det skiljer på invånare i Finland, finländare, och språkligt, kulturellt och genetiskt finska personer, finnar. Jag känner mig inte det minsta inkluderad i den finska gemenskapen och önskar därför att aldrig bli kallad finne, varken i direkt eller indirekt mening. Däremot bor jag i Finland, vilket gör mig till finländare. Där var det avklarat.
Sedan om den obligatoriska skolsvenskan för finskspråkiga, tvångssvenskan om man så vill. Det finns de finlandssvenskar som blir så oerhört kränkta så fort ordet "tvångssvenska" kommer upp. "Man talar väl inte om tvångsmatematik?" För att vara ärlig har ordet "tvångssvenska" aldrig stört mig. Det är trots allt exakt vad det är. Och jag skulle kunna tala om tvångsmatematik om jag någonsin hamnade i en diskussion gällande den obligatoriska skolmatematiken.
Vidare anser jag att argumenten mot tvångssvenskan är ganska övertygande. Det stämmer att finnar i stora delar av landet har mycket liten användning för det svenska språket. Som det är nu är den obligatoriska svenskan heller inte särskilt omfattande och kommer in ganska sent, vilket innebär att man ändå inte lär sig särskilt mycket av det man måste studera.
Naturligtvis är det dumt att inte lära sig svenska, men man får väl leva med sin egen dumhet. Det finns säkert folk som med goda argument kan hoppa över svenskan om den blir valfri. Det finns många språk jag själv gärna hade studerat, eller hade studerat mer än jag gjort, men det har inte funnits möjligheter eller så har det kommit andra saker emellan.
Det är roligt om man ser på finlandssvenskarnas historia. Till skillnad från massor av andra minoriteter i massor av andra länder så är svenskan faktiskt officiellt språk i Finland. Det är mer än man kan säga om samiskan, och samerna har ändå varit i landet för alltid. Finlandssvenskarna har aldrig heller varit särskilt utsatta. Vi kom hit och sa "Det här är vårt land. Alla pratar svenska. Vi har svärd." Sedan när den stora majoriteten av befolkningen insåg att det är de som borde styra landet blev vi kvar och började kräva större rättigheter, trots att vi har och har haft det bättre ställt än många språkliga minoriteter världen över. Dessutom finns det alltid Sverige, där man förstår vad vi säger, i nödfall. Är inte poängen med en nationalstat ungefär den att den skall förena en kultur och ett språk?
Och det där var en mycket ensidig samling goda argument för att finlandssvenskarna inte skall skrika så mycket om sina rättigheter. Argument för den andra sidan finns det en uppsjö av, så denna text är inte tänkt att nå någon slutsats.
Som finlandssvensk tar jag givetvis emot alla rättigheter jag får, ifall jag har möjligheten att välja. Personligen håller jag alltså med om alla andra finlandssvenskars åsikt: Finland är tvåspråkigt och svenskspråkiga bör ha rätt att använda sitt eget språk. Videon är förstås fånig, ta bara Ben Franklin-parafraseringen "Inget är obligatoriskt utom att dö och studera svenska", där man glömmer alla andra obligatoriska skolämnen. Men här kommer litet perspektiv.
Först en helt annan sak. Ordet "finne". Det händer att både folk från Sverige och finlandssvenskar talar om finländska medborgare som finnar. "Vi är alla finnar." Nej! Det svenska språket har nämligen en sådan fin egenskap att det skiljer på invånare i Finland, finländare, och språkligt, kulturellt och genetiskt finska personer, finnar. Jag känner mig inte det minsta inkluderad i den finska gemenskapen och önskar därför att aldrig bli kallad finne, varken i direkt eller indirekt mening. Däremot bor jag i Finland, vilket gör mig till finländare. Där var det avklarat.
Sedan om den obligatoriska skolsvenskan för finskspråkiga, tvångssvenskan om man så vill. Det finns de finlandssvenskar som blir så oerhört kränkta så fort ordet "tvångssvenska" kommer upp. "Man talar väl inte om tvångsmatematik?" För att vara ärlig har ordet "tvångssvenska" aldrig stört mig. Det är trots allt exakt vad det är. Och jag skulle kunna tala om tvångsmatematik om jag någonsin hamnade i en diskussion gällande den obligatoriska skolmatematiken.
Vidare anser jag att argumenten mot tvångssvenskan är ganska övertygande. Det stämmer att finnar i stora delar av landet har mycket liten användning för det svenska språket. Som det är nu är den obligatoriska svenskan heller inte särskilt omfattande och kommer in ganska sent, vilket innebär att man ändå inte lär sig särskilt mycket av det man måste studera.
Naturligtvis är det dumt att inte lära sig svenska, men man får väl leva med sin egen dumhet. Det finns säkert folk som med goda argument kan hoppa över svenskan om den blir valfri. Det finns många språk jag själv gärna hade studerat, eller hade studerat mer än jag gjort, men det har inte funnits möjligheter eller så har det kommit andra saker emellan.
Det är roligt om man ser på finlandssvenskarnas historia. Till skillnad från massor av andra minoriteter i massor av andra länder så är svenskan faktiskt officiellt språk i Finland. Det är mer än man kan säga om samiskan, och samerna har ändå varit i landet för alltid. Finlandssvenskarna har aldrig heller varit särskilt utsatta. Vi kom hit och sa "Det här är vårt land. Alla pratar svenska. Vi har svärd." Sedan när den stora majoriteten av befolkningen insåg att det är de som borde styra landet blev vi kvar och började kräva större rättigheter, trots att vi har och har haft det bättre ställt än många språkliga minoriteter världen över. Dessutom finns det alltid Sverige, där man förstår vad vi säger, i nödfall. Är inte poängen med en nationalstat ungefär den att den skall förena en kultur och ett språk?
Och det där var en mycket ensidig samling goda argument för att finlandssvenskarna inte skall skrika så mycket om sina rättigheter. Argument för den andra sidan finns det en uppsjö av, så denna text är inte tänkt att nå någon slutsats.