Bildmontage.
Det har visat sig att jag har dåligt lokalsinne. Jag vet inte varifrån det här kommer, men jag har sällan någon aning om exakt var jag befinner mig när jag är ute på äventyr.
En intressant episod inträffade under en Helsingforsdag med gymnasiet i november 2014. Det började bli dags för hemfärd, men jag ville ta en titt på Akademiska bokhandeln, när jag nu en gång var där. Jag gick till Stockmannhuset, kom in, och visste inte var bokhandeln var. Jag började irra omkring bland de trånga hyllorna och satsade på att hitta någon skylt eller något tecken på var Akademen skulle ligga. Och visst, jag hittade en skylt där det stod på vilken våning den låg. Det jag inte hittade var ett sätt att ta sig till den våningen. Jag gick ned för en trappa, som inte verkade ta mig ned en hel våning, utan kanske en halv.
I detta skede visste jag alltså inte ens på vilken våning jag befann mig. Jag insåg att det inte lönade sig att satsa på att hitta bokhandeln, så jag började snarare fundera på hur jag skulle ta mig ut ur huset. Enkelt, eller hur? Man går tillbaka samma väg som man kom in.
Nej!
Jag hade ingen aning om hur jag kommit dit. Jag började gå fram och tillbaka, åt alla håll, i hopp om att hitta någon utväg ur huset. Det började bli bråttom att hinna till bussen. Efter en stunds planlöst irrande dök det upp en liten dörr som föregicks av en liten korridor och såg väldigt mycket ut som en bakdörr. Korrekt! Den ledde till en tom gränd upplyst av julgranar. Jag fick gå en bit runt huset för att veta var jag var.
Ingen skada skedd! Jag hittade till bussen, hann till bussen och kom hem igen. Men jag har fortfarande inte tagit mig till Akademiska bokhandeln i Helsingfors via Stockmanns huvudingång. (Jag har däremot tagit mig till Akademiska bokhandeln i Helsingfors.)
I april 2015 fick jag i uppgift av Kimitoöns kommun att teckna en karta över Dalsbruk. Jag hade varit i Dalsbruk; det fanns inga miljöer som överraskade mig där. Men jag hade ingen aning om hur alla delar hängde ihop. Jag besökte byn i flera omgångar, diskuterade, studerade och jämförde flera kartor. Det var överraskande svårt att få fram en teckning som visade verkligheten. Och då erbjuder Google alldeles utmärkta satellitbilder! Till slut blev det ungefär rätt, men jag blev ändå tvungen att göra en uppdatering inför säsongen 2016. Det fanns t.o.m. ett par alldeles klara fel i den första publicerade varianten.
Jag har rest en hel del i städer. Detta skulle kunna vara en bra chans att prova orientering. Jag har inte kommit så långt. Jag reser alltid i stora sällskap, och vill inte tappa bort mig. Därför lönar det sig aldrig att försöka titta på en karta själv. Medan man släpper sin grupp med blicken kan den ha gått upp i rök, försvunnit spårlöst. Jag har dock inte några större erfarenheter av detta, just eftersom jag är så försiktig. Det är en av de mer poetiska nyanserna i resandet: att inte tänka, bara följa efter, gå planlöst och bonga sevärdheter på vägen. Det ger upphov till en underbar känslolös känsla; det är nämligen inte läge för att känna något när man har ett tiotal personer som för tillfället är intresserade av allt annat än din person. Jag ser fram emot att hitta nya nyanser i resandet genom att själv agera kartläsare någon dag.
Jag har alltid en uppfattning om var norr ligger. Det är mycket intressant, för det jag tror är norr kan lika gärna vara söder, men uppfattningen finns där. Jag tror jag baserar den på de vägskäl man tar för att komma dit. Det jag inte tar i beaktande är hur vägarna kröker sig.
För tillfället studerar jag i Karis ett år. Här saknas vägskyltar på många ställen. Kära Karis, rätta mig om jag har fel, men jag kan inte hitta vägskyltar i vissa vägskäl. Hur sjutton skall jag kunna hitta rätt vägskäl när de inte ens har namn?
En intressant episod inträffade under en Helsingforsdag med gymnasiet i november 2014. Det började bli dags för hemfärd, men jag ville ta en titt på Akademiska bokhandeln, när jag nu en gång var där. Jag gick till Stockmannhuset, kom in, och visste inte var bokhandeln var. Jag började irra omkring bland de trånga hyllorna och satsade på att hitta någon skylt eller något tecken på var Akademen skulle ligga. Och visst, jag hittade en skylt där det stod på vilken våning den låg. Det jag inte hittade var ett sätt att ta sig till den våningen. Jag gick ned för en trappa, som inte verkade ta mig ned en hel våning, utan kanske en halv.
I detta skede visste jag alltså inte ens på vilken våning jag befann mig. Jag insåg att det inte lönade sig att satsa på att hitta bokhandeln, så jag började snarare fundera på hur jag skulle ta mig ut ur huset. Enkelt, eller hur? Man går tillbaka samma väg som man kom in.
Nej!
Jag hade ingen aning om hur jag kommit dit. Jag började gå fram och tillbaka, åt alla håll, i hopp om att hitta någon utväg ur huset. Det började bli bråttom att hinna till bussen. Efter en stunds planlöst irrande dök det upp en liten dörr som föregicks av en liten korridor och såg väldigt mycket ut som en bakdörr. Korrekt! Den ledde till en tom gränd upplyst av julgranar. Jag fick gå en bit runt huset för att veta var jag var.
Ingen skada skedd! Jag hittade till bussen, hann till bussen och kom hem igen. Men jag har fortfarande inte tagit mig till Akademiska bokhandeln i Helsingfors via Stockmanns huvudingång. (Jag har däremot tagit mig till Akademiska bokhandeln i Helsingfors.)
I april 2015 fick jag i uppgift av Kimitoöns kommun att teckna en karta över Dalsbruk. Jag hade varit i Dalsbruk; det fanns inga miljöer som överraskade mig där. Men jag hade ingen aning om hur alla delar hängde ihop. Jag besökte byn i flera omgångar, diskuterade, studerade och jämförde flera kartor. Det var överraskande svårt att få fram en teckning som visade verkligheten. Och då erbjuder Google alldeles utmärkta satellitbilder! Till slut blev det ungefär rätt, men jag blev ändå tvungen att göra en uppdatering inför säsongen 2016. Det fanns t.o.m. ett par alldeles klara fel i den första publicerade varianten.
Jag har rest en hel del i städer. Detta skulle kunna vara en bra chans att prova orientering. Jag har inte kommit så långt. Jag reser alltid i stora sällskap, och vill inte tappa bort mig. Därför lönar det sig aldrig att försöka titta på en karta själv. Medan man släpper sin grupp med blicken kan den ha gått upp i rök, försvunnit spårlöst. Jag har dock inte några större erfarenheter av detta, just eftersom jag är så försiktig. Det är en av de mer poetiska nyanserna i resandet: att inte tänka, bara följa efter, gå planlöst och bonga sevärdheter på vägen. Det ger upphov till en underbar känslolös känsla; det är nämligen inte läge för att känna något när man har ett tiotal personer som för tillfället är intresserade av allt annat än din person. Jag ser fram emot att hitta nya nyanser i resandet genom att själv agera kartläsare någon dag.
Jag har alltid en uppfattning om var norr ligger. Det är mycket intressant, för det jag tror är norr kan lika gärna vara söder, men uppfattningen finns där. Jag tror jag baserar den på de vägskäl man tar för att komma dit. Det jag inte tar i beaktande är hur vägarna kröker sig.
För tillfället studerar jag i Karis ett år. Här saknas vägskyltar på många ställen. Kära Karis, rätta mig om jag har fel, men jag kan inte hitta vägskyltar i vissa vägskäl. Hur sjutton skall jag kunna hitta rätt vägskäl när de inte ens har namn?
RSS-flöde
