Barcelona I: Att resa ensam

För fyra veckor sedan tillbringade jag fyra dagar i Barcelona med omnejd. Det säger sig självt att det kom med en massa insikter som inte intresserar omvärlden. Här börjar en bloggserie à fyra inlägg med intryck från Kataloniens huvudstad. Den första delen behandlar det mest uppenbara: att jag för första gången reste ensam.

På förhand tyckte jag konceptet var alldeles absurt. Hur skulle jag någonsin klara att resa ensam, och dessutom lyckas njuta av det på vägen? Jag som är så ängslig kring folkmassor (tydligen desto mer sedan jag kom hem), och alltid faller tillbaka på mitt sällskap när jag reser. Det som motiverade mig var (a) att jag hade blivit alldeles besatt av Barcelona (detta kom sig antagligen främst av att Barcelona helt enkelt är ett populärt resmål), och (b) att jag hade läst mycket på internet om hur soloresor var det bästa beslutet många hade fattat i sina liv. Jag var skeptisk, men hade en vecka att döda och beslöt mig för att testa.

Det visade sig vara det bästa beslutet jag hade fattat i mitt liv (kanske inte exakt; lånade formuleringen för effekt). Att resa ensam är bättre än att resa med folk på alla sätt.

För det första: det är inte svårt. För mig var det bara viktigt att ha erfarenhet av att resa (tillsammans med folk) och att ha en plan för min vistelse (det har jag propagerat för ännu mer på resor med sällskap, men då har jag talat för döva öron). Med dessa två faktorer i bakfickan löste sig allting. Att checka in på flygplatsen och gå genom säkerhetskontrollen var betydligt enklare när man inte var omringad av tio personer som försökte göra samma sak.

När man reser ensam behöver man inte ta hänsyn till andra. Ingen bromsar en, man kan följa sina impulser och man kan följa sina planer, i lika delar. Det går smidigare och är mer avslappnat. Under resor med folk samlas hela sällskapets stress och drabbar alla resande på ett exponentiellt sätt (trygghetskänslan kompenserar visserligen på samma sätt). (Det här har jag hyllat som det romantiska i resandet i flera sammanhang, men visst finns det något avslappnande i att inte ha ständig kaninpuls.) Jag trodde jag skulle bli nervös av folkmassorna, men lyckades andas ut till följd av avsaknaden av svärmande i min omedelbara närhet. För ovanlighetens skull fann jag lugnet i en resa.

För det andra: det är inte socialt. Man behöver nästan inte ha kontakt med någon alls. Det här backfired litet grann. Innan jag reste föreställde jag mig att om jag klarar Barcelona klarar jag allt. Det jag missade var att min enda kvarvarande svaghet redan innan resan var sociala situationer och sociala relationer. Sådana är enkla att undvika – och svåra att finna – på resa i Barcelona. Sociala utmaningar återstår att möta.

Ingen bryr sig om en i Barcelona, på gott och på ont. Men mest på gott den här gången.

Man försvinner in i mängden. För första gången var jag bortom alla mina bekantas bevakning. För första gången flydde jag från min kroniska ångest.

I Barcelona har alla samma riktning.

Man blir del av världsalltet.