I höstas fick jag ett önskemål om idéer till ett gymnasieskådespel. Jag kom gradvis på en lång rad genialiska idéer som knöts ihop och blev en mycket hållbar ramberättelse, men min kontaktperson tog inte emot dem. Jag bjöd sedan ut dem till allmänheten, men fick inget svar. Mitt skådespel är ändå sällsynt genialiskt, så nu har jag bestämt mig för att publicera den version jag formulerade då här. Ifall det finns någon som planerar att sätta upp ett skådespel i december 2017 får man gärna använda det här som grund. I så fall skall mitt namn framgå någonstans i produktionen, och man får gärna kontakta mig först.
Min vision om skådespelet utspelar sig i Katalonien. Hur stor grej man gör av det eller om hela skådespelet tar plats där spelar ingen större roll. Någon råkar i förbifarten nämna ”Öh, int vet ja, Katalonien sku nu kunna bli självständigt kanske” (gärna i just de ordalagen eller motsvarande), vilket genast följs av sirener, dramatisk ljussättning och megafonröster på spanska (eftersom spanska är det bästa språket att ropa i megafon på). Den spanska polisen kommer inrusande och slår ned personerna till marken. Någon av huvudpersonerna utbrister skämtsamt ”Jag förväntade mig inte den spanska inkvisitionen”, vilket följs av röd ljussättning och en ljudeffekt när poliserna rycker av sig sina uniformer, avslöjar sin röda 1500-talsutstyrsel och säger ”Nobody expects the Spanish Inquisition!” (allt detta naturligtvis lånat av Monty Python. Jag vidhåller starkt att detta är relevant år 2017 och förstås av tillräckligt många, eftersom sketchen har blivit ett sentida internetmem. Det var den vägen jag blev bekant med den.)
Salvador Dalí, en av de främsta katalanerna genom historien, är utmärkt att ha som running gag. Antingen visar det sig att kardinal Ximénez egentligen är Dalí eller så gör han entré på någon annan vänster. Första gången bör han presentera sig kort (minns att Dalí alltid talar om sig själv i tredje person), därefter dyker han upp när man minst anar det, alltid i nya utstyrslar och med nya attribut. Han kan komma med en myrslok, med ett enormt bröd. Plötsligt ligger det ett ägg på scenen, vilket ingen bryr sig om innan Dalí kläcks ur det. Han tuggar på en bit choklad och drar sedan isär ridån för att avslöja en stor annons för Lanvin medan han säger ”Je suis fou du chocolat Lanvin !” (ur en TV-reklamfilm, finns på Youtube). Dalí har ingen inverkan på handlingen (om han inte plötsligt visar sig ha en mycket oväntad roll).
Donald Trump får inte nämnas. Allt som kan sägas om allt han gör sägs av Stephen Colbert dagen efter att det händer. Om man riktigt vill kan man kasta in en Trumpreferens för effektens skull, men hans efternamn är totalt bannlyst. Där finns inget att hämta längre.
Slutligen råkar Finland fylla 100 år i år. Här är det givetvis av största vikt att man undviker att göra ett skådespel om Finlands hundraårsjubileum. Jag ser två tillvägagångssätt. Det första är någonting utgående från konspirationsteorin om att Finland inte existerar (en utbredd teori på internet, om än något skämtsam). Det andra går ut på att Finland och allt Finlandsrelaterat inte nämns med ett ord i hela skådespelet, skådespelet verkar ta slut, skådespelarna bugar och tackar tills en i publiken (en planterad skådespelare) ber om uppmärksamhet och undrar om inte Finland borde få ta plats när det nu är jubileumsår och allt. Det mynnar ut i att åskådaren brister ut i Sibelius Finlandia med ny text (här är jag inte på det klara med vilken typ av text). Åskådaren går upp på scenen, och ut kommer hela ensemblen klädd i enbart Finlands färger, sjunger med, och stämningen blir överdrivet fosterländsk.
Min vision om skådespelet utspelar sig i Katalonien. Hur stor grej man gör av det eller om hela skådespelet tar plats där spelar ingen större roll. Någon råkar i förbifarten nämna ”Öh, int vet ja, Katalonien sku nu kunna bli självständigt kanske” (gärna i just de ordalagen eller motsvarande), vilket genast följs av sirener, dramatisk ljussättning och megafonröster på spanska (eftersom spanska är det bästa språket att ropa i megafon på). Den spanska polisen kommer inrusande och slår ned personerna till marken. Någon av huvudpersonerna utbrister skämtsamt ”Jag förväntade mig inte den spanska inkvisitionen”, vilket följs av röd ljussättning och en ljudeffekt när poliserna rycker av sig sina uniformer, avslöjar sin röda 1500-talsutstyrsel och säger ”Nobody expects the Spanish Inquisition!” (allt detta naturligtvis lånat av Monty Python. Jag vidhåller starkt att detta är relevant år 2017 och förstås av tillräckligt många, eftersom sketchen har blivit ett sentida internetmem. Det var den vägen jag blev bekant med den.)
Salvador Dalí, en av de främsta katalanerna genom historien, är utmärkt att ha som running gag. Antingen visar det sig att kardinal Ximénez egentligen är Dalí eller så gör han entré på någon annan vänster. Första gången bör han presentera sig kort (minns att Dalí alltid talar om sig själv i tredje person), därefter dyker han upp när man minst anar det, alltid i nya utstyrslar och med nya attribut. Han kan komma med en myrslok, med ett enormt bröd. Plötsligt ligger det ett ägg på scenen, vilket ingen bryr sig om innan Dalí kläcks ur det. Han tuggar på en bit choklad och drar sedan isär ridån för att avslöja en stor annons för Lanvin medan han säger ”Je suis fou du chocolat Lanvin !” (ur en TV-reklamfilm, finns på Youtube). Dalí har ingen inverkan på handlingen (om han inte plötsligt visar sig ha en mycket oväntad roll).
Donald Trump får inte nämnas. Allt som kan sägas om allt han gör sägs av Stephen Colbert dagen efter att det händer. Om man riktigt vill kan man kasta in en Trumpreferens för effektens skull, men hans efternamn är totalt bannlyst. Där finns inget att hämta längre.
Slutligen råkar Finland fylla 100 år i år. Här är det givetvis av största vikt att man undviker att göra ett skådespel om Finlands hundraårsjubileum. Jag ser två tillvägagångssätt. Det första är någonting utgående från konspirationsteorin om att Finland inte existerar (en utbredd teori på internet, om än något skämtsam). Det andra går ut på att Finland och allt Finlandsrelaterat inte nämns med ett ord i hela skådespelet, skådespelet verkar ta slut, skådespelarna bugar och tackar tills en i publiken (en planterad skådespelare) ber om uppmärksamhet och undrar om inte Finland borde få ta plats när det nu är jubileumsår och allt. Det mynnar ut i att åskådaren brister ut i Sibelius Finlandia med ny text (här är jag inte på det klara med vilken typ av text). Åskådaren går upp på scenen, och ut kommer hela ensemblen klädd i enbart Finlands färger, sjunger med, och stämningen blir överdrivet fosterländsk.
RSS Feed
