Leonardo hade bara ett namn (och var antagligen ganska komplicerad).
Jag tänker ofta igenom saker, precis som jag tidigare konstaterat. Det leder till att jag har svårt att kommunicera med folk som inte har tänkt lika mycket, eller som inte har tänkt igenom samma saker.
En gång i gymnasiet hamnade jag i en debatt om sommartid. Slutsatsen blev att man borde vara vaken från ca 4.00 till ca 20.00 för att ta vara på så mycket solljus som möjligt. Därför tyckte några att man borde ställa klockan tre timmar framåt konstant, så att man fortsättningsvis skulle vakna 7 och somna 23. Jag försökte påstå att poängen med att klockan är 12 just när den är 12 är att klockan 12 är tänkt att vara den ljusaste tidpunkten på dygnet, och att vi därför borde ställa om vår dygnsrytm hellre än att ställa om klockan. Det gick inte hem.
Tydligen är klockan som system så inrotad i allmänhetens uppfattning att den inte går att ifrågasätta. Där hittade jag en punkt där jag skiljer mig från allmänheten. Jag tycker om att ifrågasätta samhällets grunder och undra "Varför är det så här?" och "Är det en vettig lösning?". Nu är ju klockan som den ser ut i dag en helt fungerande lösning, men jag tycker det ändå är bra att förstå att dygnet lika gärna kunde vara indelat i elva, tjugotre eller trehundrasextio timmar. Eller tio, vilket skulle passa perfekt in i vårt talsystem.
Där har vi en av grunderna till att jag grundade min samling med tankar. Ett av mina stora mål i livet har sedan begynnelsen varit att försöka förstå världen och vår kultur som den ser ut, och hur den är uppbyggd. Nyckeln till det är naturligtvis att förstå vad som bara är ett slumpmässigt beslut någonstans i historien, vad som egentligen precis lika gärna kunnat se helt annorlunda ut. Många verkar hoppa över det steget. Som de personer som envisas med att tro att da Vinci är Leonardos efternamn, trots att det, när man tänker på det, är rätt skumt att personer i dag har fler än ett namn. Som de som tror att skillnaden mellan 1900-talet och the 20th century är en skillnad mellan språk, trots att the 1900s och det 20:e århundradet (även om det uttrycket aldrig används) betyder samma sak. Eller som en lärare som personligen undrade om Finland var självständigt innan det hörde till Sverige. Nej, det fanns faktiskt ingen landsomspännande regering hos 1100-talets finnar. (Jag svarade aldrig på den frågan eftersom jag inte förstod att ta den på allvar. Det var först mot slutet av 1800-talet som så gott som hela världen var indelad i nationalstater.)
Senast i lördags fick jag höra att det blir för komplicerat så fort jag börjar prata (och då var det alldeles triviala saker jag försökte prata om). Det stämmer! Precis som jag skrev i mitt första inlägg gillar jag att tänka innan jag säger något. Inte konstigt att jag inte kommunicerar med folk. Jag är dömd till att vara för komplicerad.
Nåväl, det kommer med den fördelen att jag är komplicerad. Resten får lida med sin ovetskap.
En gång i gymnasiet hamnade jag i en debatt om sommartid. Slutsatsen blev att man borde vara vaken från ca 4.00 till ca 20.00 för att ta vara på så mycket solljus som möjligt. Därför tyckte några att man borde ställa klockan tre timmar framåt konstant, så att man fortsättningsvis skulle vakna 7 och somna 23. Jag försökte påstå att poängen med att klockan är 12 just när den är 12 är att klockan 12 är tänkt att vara den ljusaste tidpunkten på dygnet, och att vi därför borde ställa om vår dygnsrytm hellre än att ställa om klockan. Det gick inte hem.
Tydligen är klockan som system så inrotad i allmänhetens uppfattning att den inte går att ifrågasätta. Där hittade jag en punkt där jag skiljer mig från allmänheten. Jag tycker om att ifrågasätta samhällets grunder och undra "Varför är det så här?" och "Är det en vettig lösning?". Nu är ju klockan som den ser ut i dag en helt fungerande lösning, men jag tycker det ändå är bra att förstå att dygnet lika gärna kunde vara indelat i elva, tjugotre eller trehundrasextio timmar. Eller tio, vilket skulle passa perfekt in i vårt talsystem.
Där har vi en av grunderna till att jag grundade min samling med tankar. Ett av mina stora mål i livet har sedan begynnelsen varit att försöka förstå världen och vår kultur som den ser ut, och hur den är uppbyggd. Nyckeln till det är naturligtvis att förstå vad som bara är ett slumpmässigt beslut någonstans i historien, vad som egentligen precis lika gärna kunnat se helt annorlunda ut. Många verkar hoppa över det steget. Som de personer som envisas med att tro att da Vinci är Leonardos efternamn, trots att det, när man tänker på det, är rätt skumt att personer i dag har fler än ett namn. Som de som tror att skillnaden mellan 1900-talet och the 20th century är en skillnad mellan språk, trots att the 1900s och det 20:e århundradet (även om det uttrycket aldrig används) betyder samma sak. Eller som en lärare som personligen undrade om Finland var självständigt innan det hörde till Sverige. Nej, det fanns faktiskt ingen landsomspännande regering hos 1100-talets finnar. (Jag svarade aldrig på den frågan eftersom jag inte förstod att ta den på allvar. Det var först mot slutet av 1800-talet som så gott som hela världen var indelad i nationalstater.)
Senast i lördags fick jag höra att det blir för komplicerat så fort jag börjar prata (och då var det alldeles triviala saker jag försökte prata om). Det stämmer! Precis som jag skrev i mitt första inlägg gillar jag att tänka innan jag säger något. Inte konstigt att jag inte kommunicerar med folk. Jag är dömd till att vara för komplicerad.
Nåväl, det kommer med den fördelen att jag är komplicerad. Resten får lida med sin ovetskap.