Jag älskar pengar.
Ah, musik. Ett sådant där evigt samtalsämne. Vi har de som lyssnar på indie, klassiskt, k-pop, metal, och som tycker om att anklaga den vanliga dödliga populärmusiken för att vara för simpel, inte tillräckligt bra, en dålig förebild.
Jag har haft ett komplicerat förhållande till popmusiken de senaste åren. "Vilken musik gillar du?" Vad skall man våga svara på det? Man måste för det första ha en bestämd typ av musik som man tycker om, och för det andra får det inte vara något att skämmas för.
Jag lyssnar aldrig aktivt på någon av de stora hittarna – dem får man höra nog av i alla fall, men vissa av dem kan vara riktigt underhållande. Jag har således börjat ifrågasätta det totala fördömandet av popmusik. Det är inte farligt att lyssna på musik som är lätt att ta till sig, bara man är medveten om att det kanske inte ur en kritisk synvinkel är något mästerverk.
Jag har även märkt att jag knyter populärmusik till olika delar av mitt liv. En låt kan väcka minnen av känslor, och oftast är det just fånig popmusik det handlar om, eftersom det är den man hört mest av genom livet. Det kommer man inte ifrån längre. Då spelar det ingen roll vilken genre musiken tillhör, utan känslan är densamma. Stora delar av mitt liv präglas av vissa typer av 00-talspopmusik, vilket gör att jag kan finna mig lyssnande till den för att den gjort så stora intryck på mig i något skede. Det är kanske inte något man gärna erkänner, men samtidigt något man inte kan göra något åt.
Är inte poängen med populärmusik just det att den är tänkt att vara lätt att lyssna på, att det inte alltid skall krävas en djupare analys av lyssnaren? Jag vet att jag är en stor förespråkare av djupare analyser, men bara man är medveten om att popmusiken inte är något mästerverk med kritiska ögon kan man väl ratifiera att man lyssnar på den. Lyssna på så mycket fånig pop du vill, men ta inte dina livsvisdomar från Per Gessle.
Jag har haft ett komplicerat förhållande till popmusiken de senaste åren. "Vilken musik gillar du?" Vad skall man våga svara på det? Man måste för det första ha en bestämd typ av musik som man tycker om, och för det andra får det inte vara något att skämmas för.
Jag lyssnar aldrig aktivt på någon av de stora hittarna – dem får man höra nog av i alla fall, men vissa av dem kan vara riktigt underhållande. Jag har således börjat ifrågasätta det totala fördömandet av popmusik. Det är inte farligt att lyssna på musik som är lätt att ta till sig, bara man är medveten om att det kanske inte ur en kritisk synvinkel är något mästerverk.
Jag har även märkt att jag knyter populärmusik till olika delar av mitt liv. En låt kan väcka minnen av känslor, och oftast är det just fånig popmusik det handlar om, eftersom det är den man hört mest av genom livet. Det kommer man inte ifrån längre. Då spelar det ingen roll vilken genre musiken tillhör, utan känslan är densamma. Stora delar av mitt liv präglas av vissa typer av 00-talspopmusik, vilket gör att jag kan finna mig lyssnande till den för att den gjort så stora intryck på mig i något skede. Det är kanske inte något man gärna erkänner, men samtidigt något man inte kan göra något åt.
Är inte poängen med populärmusik just det att den är tänkt att vara lätt att lyssna på, att det inte alltid skall krävas en djupare analys av lyssnaren? Jag vet att jag är en stor förespråkare av djupare analyser, men bara man är medveten om att popmusiken inte är något mästerverk med kritiska ögon kan man väl ratifiera att man lyssnar på den. Lyssna på så mycket fånig pop du vill, men ta inte dina livsvisdomar från Per Gessle.
RSS-flöde
