Amos a la playa är min Vamos a la playa-parodi, samtidigt Amos Anderson-biografi. Den har bland annat ställts ut på konstmuseum. Bakgrunden till att den alls uppstod är rätt intressant.
Det var juni 2016. Jag hade varit ledig sedan januari (nu var jag visserligen mitt i ett sommarjobb på en månad, men det distraherade inte för mycket). Då är det oundvikligt att det dyker upp idéer i huvudet. Det som kom nu var en ordvits: Amos a la playa i stället för Vamos a la playa (namnet på två olika poplåtar på spanska). Jag föreställde mig Amos Anderson (Kimitos de facto skyddshelgon (släng dig i väggen, S:t Andreas)) som tog sommarlov och tillbringade en dag på stranden. Det var särskilt motsägelsefullt eftersom Anderson förknippas med allt som är grått, tråkigt, traditionellt och allvarligt. Det var ju komiskt, tänkte jag. När det dessutom slog mig att det finns en strand på Andersons sommarställe Söderlångvik var det för sent att vända om. Den snåle, stele, traditionelle Amos Anderson som dog 1961 plus en riktig sommardänga från 1983 var en otippad och oslagbar kombination. Den här videon måste bli av.
Det jag vill göra med många av mina verk är att röra om lite grann, belysa nya sidor. Det här tyckte jag var ett utmärkt sätt att göra det. Amos Anderson dyker upp överallt i Kimito: jag gick själv i en skola döpt efter honom i sex år. Han skall dessutom behandlas med stor respekt, för ... jag visste inte riktigt varför. Därför tänkte jag att jag kunde göra denna video för att ifrågasätta. Varför skulle inte doktor Anderson kunna festa på stranden? Halva Kimitoön skulle komma med facklor och högafflar efter mig. Den lokala anknytningen skulle locka resten av ön. Jag skulle filma i Söderlångvik, Brokärr, Sagalund, Kimito kyrka. Platser som alla kände till. Dessutom skulle videon ha relevans utanför ön. Amos Anderson är viktig för hela Svenskfinland, varför inte hela Finland? Nu senast var han nominerad till århundradets finlandssvensk.
Jag hade tröttnat på att göra videor utan att tjäna ekonomiskt på det. Mitt senaste verk var Om jag sku va Frans, som jag visserligen hade gjort med vänster hand, men som hade fått 6 000 visningar (i skrivande stund närmare 10 000), vilket var extremt bra ur mitt perspektiv. Dessutom hade den prisats av flera mig mer eller mindre närstående människor. Jag tyckte det kändes som om mina videor hade relevans i universum. Jag bestämde mig för att höra av mig till Söderlångvik gård och erbjuda dem chansen att sponsra Amos a la playa som en reklamvideo. Skulle de svara ja skulle jag göra videon.
Det var juni 2016. Jag hade varit ledig sedan januari (nu var jag visserligen mitt i ett sommarjobb på en månad, men det distraherade inte för mycket). Då är det oundvikligt att det dyker upp idéer i huvudet. Det som kom nu var en ordvits: Amos a la playa i stället för Vamos a la playa (namnet på två olika poplåtar på spanska). Jag föreställde mig Amos Anderson (Kimitos de facto skyddshelgon (släng dig i väggen, S:t Andreas)) som tog sommarlov och tillbringade en dag på stranden. Det var särskilt motsägelsefullt eftersom Anderson förknippas med allt som är grått, tråkigt, traditionellt och allvarligt. Det var ju komiskt, tänkte jag. När det dessutom slog mig att det finns en strand på Andersons sommarställe Söderlångvik var det för sent att vända om. Den snåle, stele, traditionelle Amos Anderson som dog 1961 plus en riktig sommardänga från 1983 var en otippad och oslagbar kombination. Den här videon måste bli av.
Det jag vill göra med många av mina verk är att röra om lite grann, belysa nya sidor. Det här tyckte jag var ett utmärkt sätt att göra det. Amos Anderson dyker upp överallt i Kimito: jag gick själv i en skola döpt efter honom i sex år. Han skall dessutom behandlas med stor respekt, för ... jag visste inte riktigt varför. Därför tänkte jag att jag kunde göra denna video för att ifrågasätta. Varför skulle inte doktor Anderson kunna festa på stranden? Halva Kimitoön skulle komma med facklor och högafflar efter mig. Den lokala anknytningen skulle locka resten av ön. Jag skulle filma i Söderlångvik, Brokärr, Sagalund, Kimito kyrka. Platser som alla kände till. Dessutom skulle videon ha relevans utanför ön. Amos Anderson är viktig för hela Svenskfinland, varför inte hela Finland? Nu senast var han nominerad till århundradets finlandssvensk.
Jag hade tröttnat på att göra videor utan att tjäna ekonomiskt på det. Mitt senaste verk var Om jag sku va Frans, som jag visserligen hade gjort med vänster hand, men som hade fått 6 000 visningar (i skrivande stund närmare 10 000), vilket var extremt bra ur mitt perspektiv. Dessutom hade den prisats av flera mig mer eller mindre närstående människor. Jag tyckte det kändes som om mina videor hade relevans i universum. Jag bestämde mig för att höra av mig till Söderlångvik gård och erbjuda dem chansen att sponsra Amos a la playa som en reklamvideo. Skulle de svara ja skulle jag göra videon.
Jag framför Amos a la playa på Amos Andersons konstmuseum.
Nu hände det emellertid så att jag inte fick något svar alls. Tre veckor hade gått när sommaren långsamt började glida mot sitt slut, och jag för säkerhets skull fortskred med planerna på min video. Jag bestämde mig för att bo hos mormor och morfar i Söderlångvik en vecka i början av augusti för att skapa Amos a la playa. Innan jag gick allt för långt med arbetet kunde jag klampa in på Söderlångvik gård och be om svar på min fråga.
Så skedde också. Jag klädde ut mig till Amos Anderson, filmade en del i Kimito (eftersom omständigheterna tillät det så) och gick sedan till Söderlångvik gård. Jag gjorde receptionisten uppmärksam på situationen, och hon gick och talade med förvaltaren (tror jag – jag har inte träffat honom än i denna dag). Hon kom tillbaka med ett jakande svar (nu kan min fråga ha varit formulerad mer i banorna av huruvida jag fick filma inne i Andersons hus, men det förutsätter ju att jag får betalt för filmen – jag gör inte reklamfilm på skoj).
Jag filmade hela min video under veckans lopp och klippte den lagom till skolstart. Då – ett antal veckor efter att jag fått mitt ja förmedlat från förvaltaren – kom ett mail om att Söderlångvik gård inte alls kan besluta om sådana här frågor själva. I stället fick jag förslaget att ansöka om att delta i utställningen Generation 2017 på Amos Andersons konstmuseum sommaren 2017. Jag tog emot förslaget, men ville först höra med ett par andra potentiella lokala sponsorer. Jag fick nej från båda ställena (från det ena stället med argumentet att videon "passar bättre" för Söderlångvik och att de hade ett bättre förslag på en video jag kunde göra för dem, vilken jag senare hörde av mig angående och ännu inte har fått svar, men i alla fall). Det slutade således med att jag ansökte till Generation 2017. Jag utlovades fin publicitet och synlighet. Det lät ju relevant, eftersom det ändå rörde sig om den sista utställningen i landets största privatägda konstmuseums femtioåriga historia.
Jag blev antagen till Generation 2017, vilket givetvis var en enorm ära, för mig något avtrubbad i och med att det var mitt sista hopp att göra något med min video som jag med facit på hand aldrig hade velat göra. Videofilen gick förlorad och återfanns, men det är en historia i sig. Vernissagen ägde rum i maj, och jag fick bekanta mig med en rad intressanta personligheter och verk, men äran och berömmelsen lät vänta på sig. Visserligen gav jag upphov till en rubrik i Turun sanomat, men där tog det slut. Jag hade ju väntat mig att mina vänner lokalmedierna hade reagerat. Min far (som är bättre på kontakter än jag) kontaktade dem, men det verkar inte ha lett till några konsekvenser. Annonsbladet tyckte nyheten var värd en liten notis. Det enda som Svenska Yle verkar ha skrivit är det här (där jag inte nämns alls) två månader efter vernissagen. Åbo underrättelser verkar än i denna dag inte ha noterat utställningens existens. Hufvudstadsbladet skrev visserligen något, men märkte inte av mig. Visserligen borde jag inte ha haft så höga förväntningar efter att både Yle och ÅU helt missat utgivningen av min alldeles eminenta serietidning, resultatet av fyra års blod, svett och tårar, men här rörde det sig ändå om en utställning som var relevant för hela landet. Den hade förtjänat ett omnämnande inte bara för min skull, utan för utställningens skull. Ändå verkar det som om hemskt få människor i min närhet alls hade hört talas om Amos Andersons konstmuseum, vilket förklarar att mottagandet var så lamt.
Så skedde också. Jag klädde ut mig till Amos Anderson, filmade en del i Kimito (eftersom omständigheterna tillät det så) och gick sedan till Söderlångvik gård. Jag gjorde receptionisten uppmärksam på situationen, och hon gick och talade med förvaltaren (tror jag – jag har inte träffat honom än i denna dag). Hon kom tillbaka med ett jakande svar (nu kan min fråga ha varit formulerad mer i banorna av huruvida jag fick filma inne i Andersons hus, men det förutsätter ju att jag får betalt för filmen – jag gör inte reklamfilm på skoj).
Jag filmade hela min video under veckans lopp och klippte den lagom till skolstart. Då – ett antal veckor efter att jag fått mitt ja förmedlat från förvaltaren – kom ett mail om att Söderlångvik gård inte alls kan besluta om sådana här frågor själva. I stället fick jag förslaget att ansöka om att delta i utställningen Generation 2017 på Amos Andersons konstmuseum sommaren 2017. Jag tog emot förslaget, men ville först höra med ett par andra potentiella lokala sponsorer. Jag fick nej från båda ställena (från det ena stället med argumentet att videon "passar bättre" för Söderlångvik och att de hade ett bättre förslag på en video jag kunde göra för dem, vilken jag senare hörde av mig angående och ännu inte har fått svar, men i alla fall). Det slutade således med att jag ansökte till Generation 2017. Jag utlovades fin publicitet och synlighet. Det lät ju relevant, eftersom det ändå rörde sig om den sista utställningen i landets största privatägda konstmuseums femtioåriga historia.
Jag blev antagen till Generation 2017, vilket givetvis var en enorm ära, för mig något avtrubbad i och med att det var mitt sista hopp att göra något med min video som jag med facit på hand aldrig hade velat göra. Videofilen gick förlorad och återfanns, men det är en historia i sig. Vernissagen ägde rum i maj, och jag fick bekanta mig med en rad intressanta personligheter och verk, men äran och berömmelsen lät vänta på sig. Visserligen gav jag upphov till en rubrik i Turun sanomat, men där tog det slut. Jag hade ju väntat mig att mina vänner lokalmedierna hade reagerat. Min far (som är bättre på kontakter än jag) kontaktade dem, men det verkar inte ha lett till några konsekvenser. Annonsbladet tyckte nyheten var värd en liten notis. Det enda som Svenska Yle verkar ha skrivit är det här (där jag inte nämns alls) två månader efter vernissagen. Åbo underrättelser verkar än i denna dag inte ha noterat utställningens existens. Hufvudstadsbladet skrev visserligen något, men märkte inte av mig. Visserligen borde jag inte ha haft så höga förväntningar efter att både Yle och ÅU helt missat utgivningen av min alldeles eminenta serietidning, resultatet av fyra års blod, svett och tårar, men här rörde det sig ändå om en utställning som var relevant för hela landet. Den hade förtjänat ett omnämnande inte bara för min skull, utan för utställningens skull. Ändå verkar det som om hemskt få människor i min närhet alls hade hört talas om Amos Andersons konstmuseum, vilket förklarar att mottagandet var så lamt.
 Stella Ojala / Amos Andersons konstmuseum |  Stella Ojala / Amos Andersons konstmuseum |
I juli i år publicerade jag Amos a la playa på min Youtubekanal, och tänkte att nu kommer ramaskriet jag väntat på. Jag hade fel. Fyra månader senare har den knappt 400 visningar. Ingen har reagerat på att jag vanhelgat doktor Anderson (eller "Amos", som han skall kallas så familjärt, precis som ett helgon, fy satan). Turns out att folk inte är så välbekanta med Amos Anderson trots allt. Jag har än i denna dag svårt att förstå det här. Han förknippas med en skola, fotbollsplaner, ett betydande turistmål, äppelodlingar, ett vårdhem, jag glömmer säkert något. För att inte tala om Konstsamfundet och ett betydande konstmuseum, ett helt kvarter i Helsingfors, Hufvudstadsbladet, Kekkonens bostad för den delen. Allt jag minns från min bildning i Amosparkens skola är nationalromantisk propaganda om hur "Amos" plockade lingon och arbetade sig upp från bottnen. Vi behöver inte romantisera någon som hade pengar som gräs, var riksdagsledamot, byggde kyrkor i sitt eget hem. Men det är ju i och för sig bra om den här propagandan inte rotade sig i någon annan.
I september i år fick jag förfrågan ifall Amos a la playa kunde vara namnet på ett evenemang under Söderlångvik gårds årliga Äppeldag, och ifall min video kunde ställas ut samma dag. Jag svarade givetvis ja, i det här skedet fanns det inget att förlora och inga pengar att vinna. All publicitet är bara till min fördel. Då slog det mig: Söderlångvik gård har gjort Amos a la playa till sin grej trots allt! I stället för att betala mig har de fått det att se ut som om de gjort mig en tjänst! Det är jag som skall vara tacksam för att jag får vara med på utställningen, trots att videon ursprungligen var en tjänst för Söderlångvik gård. Jag antar att det inte finns någon att skylla på, mer än dålig kommunikation, men jag är besviken.
Hur stolt jag än är över verket i sig har det haft långt ifrån de konsekvenser jag eftersträvade. Mitt sista hopp är Jyväskylä konstmuseum nästa år. Hoppas någon där förstår svenska.
I september i år fick jag förfrågan ifall Amos a la playa kunde vara namnet på ett evenemang under Söderlångvik gårds årliga Äppeldag, och ifall min video kunde ställas ut samma dag. Jag svarade givetvis ja, i det här skedet fanns det inget att förlora och inga pengar att vinna. All publicitet är bara till min fördel. Då slog det mig: Söderlångvik gård har gjort Amos a la playa till sin grej trots allt! I stället för att betala mig har de fått det att se ut som om de gjort mig en tjänst! Det är jag som skall vara tacksam för att jag får vara med på utställningen, trots att videon ursprungligen var en tjänst för Söderlångvik gård. Jag antar att det inte finns någon att skylla på, mer än dålig kommunikation, men jag är besviken.
Hur stolt jag än är över verket i sig har det haft långt ifrån de konsekvenser jag eftersträvade. Mitt sista hopp är Jyväskylä konstmuseum nästa år. Hoppas någon där förstår svenska.
RSS Feed
