Jag skrev nyligen ut mig ur kyrkan. Det var inte ett särskilt avgörande ögonblick. Jag hade kunnat göra det för sju år sedan, men då fick jag inte. Jag hade kunnat göra det för två år sedan, men kom mig inte för. Något som jag märkte av bättre var när jag inte konfirmerade mig.
Konfirmationen går ut på att bekräfta att man vill tillhöra den lutherska kyrkan. Jag delar varken kyrkans ideal eller värderingar, och så är kyrkan dessutom byggd på osanningar, så jag tyckte valet var enkelt. Tydligen var det i praktiken inte alls så.
Jag gjordes uppmärksam på att man som fjortonåring inte är myndig, och juridiskt sett inte har makten att bestämma själv. Det förvirrade mig, eftersom konfirmationen trots allt sägs gå ut på att man själv skall bekräfta sitt medlemskap i kyrkan. Dessutom verkar det ingå någon del där man formellt bekräftar sitt medlemskap personligen om jag förstått rätt, så det kändes konstigt att detta ens enligt lagen kunde äga rum innan man var myndig. Jag var ju redan döpt, så jag tyckte att mina föräldrar hade gjort sitt vad gällde deras åsikt om vilka sagor jag skulle betala skatt till.
Så var det emellertid inte. Jag försökte upprepade gånger använda vett och reson (i den mån man nu har det som fjortonåring) för att övertyga mina förmyndare om att jag inte ville bli konfirmerad. Det gick inte hem. Efter att jag avklarat ett halvt år i skriftskola och alla tio obligatoriska kyrkobesök tog det till högljudda och våldsamma protester samt försök att gömma brev innan jag slutligen fick hoppa av.
När detta var avklarat stötte jag på ett till problem. Man får tydligen gåvor till sin konfirmation, inte om man inte konfirmeras. Det låter i och för sig rätt logiskt att man inte får någonting vid icke-tillfällen, men jag har upprepade gånger yrkat på att jag borde få presenter motsvarande en konfirmationsgåva. Som det är nu har mina systrar nämligen en ekonomisk fördel, trots att det är jag som tänker självständigt, inte hör till en konservativ organisation som har tro som en dygd, och dessutom har gått stora delar av skriftskolan.
Det förvirrar mig att konfirmationen egentligen är raka motsatsen till det den marknadsför sig som. Dop och konfirmation borde vara en kombinerad ceremoni som genomförs efter att man blivit myndig. Det är ju extremt skumt om någon annan berättar för dig vad du tror på innan du vet någonting om någonting. Fjorton–femton är också en extremt skum ålder att förväntas konfirmeras i. Det är då man är som mest osäker och öppen för grupptryck, samtidigt som mest envis och självsäker på vissa plan. Systemet gör att man antingen starkt vill konfirmeras eller starkt inte vill det. Det är således femtio procents sannolikhet för att man fattar rätt beslut. Lyckligtvis hamnade jag rätt, men inte för att jag visste det då. Jag hade andra konstiga åsikter på den tiden, det hade inte varit underligt om min aversion mot kyrkan visat sig vara felaktig.
Konfirmationen går ut på att bekräfta att man vill tillhöra den lutherska kyrkan. Jag delar varken kyrkans ideal eller värderingar, och så är kyrkan dessutom byggd på osanningar, så jag tyckte valet var enkelt. Tydligen var det i praktiken inte alls så.
Jag gjordes uppmärksam på att man som fjortonåring inte är myndig, och juridiskt sett inte har makten att bestämma själv. Det förvirrade mig, eftersom konfirmationen trots allt sägs gå ut på att man själv skall bekräfta sitt medlemskap i kyrkan. Dessutom verkar det ingå någon del där man formellt bekräftar sitt medlemskap personligen om jag förstått rätt, så det kändes konstigt att detta ens enligt lagen kunde äga rum innan man var myndig. Jag var ju redan döpt, så jag tyckte att mina föräldrar hade gjort sitt vad gällde deras åsikt om vilka sagor jag skulle betala skatt till.
Så var det emellertid inte. Jag försökte upprepade gånger använda vett och reson (i den mån man nu har det som fjortonåring) för att övertyga mina förmyndare om att jag inte ville bli konfirmerad. Det gick inte hem. Efter att jag avklarat ett halvt år i skriftskola och alla tio obligatoriska kyrkobesök tog det till högljudda och våldsamma protester samt försök att gömma brev innan jag slutligen fick hoppa av.
När detta var avklarat stötte jag på ett till problem. Man får tydligen gåvor till sin konfirmation, inte om man inte konfirmeras. Det låter i och för sig rätt logiskt att man inte får någonting vid icke-tillfällen, men jag har upprepade gånger yrkat på att jag borde få presenter motsvarande en konfirmationsgåva. Som det är nu har mina systrar nämligen en ekonomisk fördel, trots att det är jag som tänker självständigt, inte hör till en konservativ organisation som har tro som en dygd, och dessutom har gått stora delar av skriftskolan.
Det förvirrar mig att konfirmationen egentligen är raka motsatsen till det den marknadsför sig som. Dop och konfirmation borde vara en kombinerad ceremoni som genomförs efter att man blivit myndig. Det är ju extremt skumt om någon annan berättar för dig vad du tror på innan du vet någonting om någonting. Fjorton–femton är också en extremt skum ålder att förväntas konfirmeras i. Det är då man är som mest osäker och öppen för grupptryck, samtidigt som mest envis och självsäker på vissa plan. Systemet gör att man antingen starkt vill konfirmeras eller starkt inte vill det. Det är således femtio procents sannolikhet för att man fattar rätt beslut. Lyckligtvis hamnade jag rätt, men inte för att jag visste det då. Jag hade andra konstiga åsikter på den tiden, det hade inte varit underligt om min aversion mot kyrkan visat sig vara felaktig.
RSS Feed
