Som rubriken förtäljer är del två i Barcelonaserien en lovsång till broar. Man skulle kanske anta att mitt särskilda förhållande till broar började när jag frös ihjäl på Pungböle bro i vintras, men deras betydelsefullhet kommer egentligen in senare än så.
Del 1: Metaforiska broar
Den 3 maj i år hade jag vernissage för utställningen A. Då hade jag ägnat tio månader åt att aktivt söka livets mening. Min slutsats var komplett. Vi skulle riva våra murar. Alla skulle riva väggarna omkring sig, och så skulle världen vara fullständig. Inga hemligheter, inga fasader. I samband med vernissagen rev jag mina egna murar, både figurativt och rent bokstavligt. I äkta Ronald Reagan-anda tore jag down this wall.
Nå?
Nu då?
Varför hände ingenting?
I ett par dagar förblev det ett mysterium hur världen fortfarande kunde vara på hälft trots att jag varit så vänlig och löst den. Snart förstod jag.
SIDOSPÅR!
Inför det som komma skall behövs en omfattande förklaring, och den kommer här. Hoppa över om det känns så.
Jag tenderar att följa med Eurovisionsschlagerfestivalen. Så gjorde jag även år 2016, och då hade jag en stor favorit på förhand.
Italien. Nessun grado di separazione. Francesca Michielin.
Scenframträdandet i Stockholm gjorde mig besviken på alla plan, så jag röstade inte ens på bidraget, men ett drygt år senare kunde jag fortfarande inte komma över hur magnifik låten och dess video var. Jag var tvungen att lyssna på mer av Michielins produktion (till saken hör att jag är mycket återhållsam när det gäller att bekanta mig med ny musik). Till slut kom jag så långt att jag lyssnade på hela albumet di20. Jag var trollbunden. Jag var säker på att denna Michielin, denna (då) tjugotvååriga mainstreampopstjärna som sjöng på ett språk jag inte förstod, satt och ruvade på något stort. Kanske till och med på livets lösning.
Nu tillbaka till ert ordinarie flum.
Den 3 maj i år hade jag vernissage för utställningen A. Då hade jag ägnat tio månader åt att aktivt söka livets mening. Min slutsats var komplett. Vi skulle riva våra murar. Alla skulle riva väggarna omkring sig, och så skulle världen vara fullständig. Inga hemligheter, inga fasader. I samband med vernissagen rev jag mina egna murar, både figurativt och rent bokstavligt. I äkta Ronald Reagan-anda tore jag down this wall.
Nå?
Nu då?
Varför hände ingenting?
I ett par dagar förblev det ett mysterium hur världen fortfarande kunde vara på hälft trots att jag varit så vänlig och löst den. Snart förstod jag.
SIDOSPÅR!
Inför det som komma skall behövs en omfattande förklaring, och den kommer här. Hoppa över om det känns så.
Jag tenderar att följa med Eurovisionsschlagerfestivalen. Så gjorde jag även år 2016, och då hade jag en stor favorit på förhand.
Italien. Nessun grado di separazione. Francesca Michielin.
Scenframträdandet i Stockholm gjorde mig besviken på alla plan, så jag röstade inte ens på bidraget, men ett drygt år senare kunde jag fortfarande inte komma över hur magnifik låten och dess video var. Jag var tvungen att lyssna på mer av Michielins produktion (till saken hör att jag är mycket återhållsam när det gäller att bekanta mig med ny musik). Till slut kom jag så långt att jag lyssnade på hela albumet di20. Jag var trollbunden. Jag var säker på att denna Michielin, denna (då) tjugotvååriga mainstreampopstjärna som sjöng på ett språk jag inte förstod, satt och ruvade på något stort. Kanske till och med på livets lösning.
Nu tillbaka till ert ordinarie flum.
Efter att ha varit besatt av Francesca Michielin i ett knappt år och använt hennes musik (märk väl, musik, inte texter; jag förstår inte italienska) som en viktig ledsagare genom min jakt på Lösningen, drog jag mig till minnes att jag hade sett många av presskonferenserna under ESC 2016 på Youtube. Jag kunde inte minnas att jag sett Michielins (antagligen hade jag sett den, men jag hade inget minne av vad hon sagt där). Jag såg den på nytt tisdagen den 8 maj 2018, och där kom hon på ett fullständigt osannolikt sätt med exakt det jag var på jakt efter (jag tror jag hade hört henne prata om det tidigare, men man blir litet osäker när det är ett språk man inte förstår).
We have to build bridges, not walls.
I det som i princip var startskottet på utställningen A (ett tillfälle som jag dessutom starkt förknippar med min dåvarande utställning Suis-je un génie ?) nämndes exakt den slutsats som var basen för A plus den del två jag börjat söka.
Det räcker inte med att riva murar. Det är den enkla delen. Det kan alla göra. Man bara tar en slägga och bankar planlöst.
Den svåra delen är att bygga broar. Det är de som förenar. Om Vltava är Berlinmuren är Karlsbron David Hasselhoff. Utan murar kan man se varandra, men för att kunna samverka krävs broar. Och de är arkitektoniska utmaningar. Hur i helvete får man tonvis med sten och metall att sväva ovanför en avgrund? Även om man har byggt en bro kanske det visar sig att det är Teaterbron, och då är det lika bra att börja om från början.
Sammanfattningsvis: hur fan kommunicerar man med folk?
We have to build bridges, not walls.
I det som i princip var startskottet på utställningen A (ett tillfälle som jag dessutom starkt förknippar med min dåvarande utställning Suis-je un génie ?) nämndes exakt den slutsats som var basen för A plus den del två jag börjat söka.
Det räcker inte med att riva murar. Det är den enkla delen. Det kan alla göra. Man bara tar en slägga och bankar planlöst.
Den svåra delen är att bygga broar. Det är de som förenar. Om Vltava är Berlinmuren är Karlsbron David Hasselhoff. Utan murar kan man se varandra, men för att kunna samverka krävs broar. Och de är arkitektoniska utmaningar. Hur i helvete får man tonvis med sten och metall att sväva ovanför en avgrund? Även om man har byggt en bro kanske det visar sig att det är Teaterbron, och då är det lika bra att börja om från början.
Sammanfattningsvis: hur fan kommunicerar man med folk?
Del 2: Broar av sten och metall (och betong och trä)
När A var på väg att knytas ihop upptäckte jag plötsligt ån i min hemstad (som jag så gärna kallar den) Åbo. Jag fångades av hur staden var byggd runt sitt vattendrag (som jag gjort i så många andra städer förut). Mitt första riktiga möte med Aura å var den 19 april 2018. Sedan dess blev vi oskiljaktiga.
Efter att ha introducerat broar som metaforer i mitt liv insåg jag en hur viktig roll de verkliga broarna hade i mitt förhållande till Aura å. Teaterbron var en spännande upplevelse den första gången vi möttes, men sedan jag genomskådade den ogillar jag den allt mer. Min nya favoritbro är i stället Biblioteksbron (med vilken mitt första möte i stället var rätt förvirrat). Hur kan något vara så enkelt, och ändå så oslagbart? Biblioteksbron vill inte vara någonting, den bara är. Den är en trottoar som råkar ha vatten under sig. Den är ren i sitt formspråk. Den lyser stiligt i mörkret. Den har inga bilar (det är ganska avgörande i jämförelsen med Åbos andra broar). Biblioteksbron försöker ingenting, men lyckas. (Den lär visserligen ha kostat 1,8 miljoner euro, men det bortser vi från för tillfället, för den ger intryck av att vara anspråkslös.) Jan-Erik Andersson å sin sida försöker jag-vet-inte-vad, men misslyckas fullkomligt.
När A var på väg att knytas ihop upptäckte jag plötsligt ån i min hemstad (som jag så gärna kallar den) Åbo. Jag fångades av hur staden var byggd runt sitt vattendrag (som jag gjort i så många andra städer förut). Mitt första riktiga möte med Aura å var den 19 april 2018. Sedan dess blev vi oskiljaktiga.
Efter att ha introducerat broar som metaforer i mitt liv insåg jag en hur viktig roll de verkliga broarna hade i mitt förhållande till Aura å. Teaterbron var en spännande upplevelse den första gången vi möttes, men sedan jag genomskådade den ogillar jag den allt mer. Min nya favoritbro är i stället Biblioteksbron (med vilken mitt första möte i stället var rätt förvirrat). Hur kan något vara så enkelt, och ändå så oslagbart? Biblioteksbron vill inte vara någonting, den bara är. Den är en trottoar som råkar ha vatten under sig. Den är ren i sitt formspråk. Den lyser stiligt i mörkret. Den har inga bilar (det är ganska avgörande i jämförelsen med Åbos andra broar). Biblioteksbron försöker ingenting, men lyckas. (Den lär visserligen ha kostat 1,8 miljoner euro, men det bortser vi från för tillfället, för den ger intryck av att vara anspråkslös.) Jan-Erik Andersson å sin sida försöker jag-vet-inte-vad, men misslyckas fullkomligt.
Vad var det vi pratade om? Barcelona.
I min två år långa övertygelse om att Barcelona var den fullständigaste staden blev jag bara mer säker på det och hittade bara fler saker som gjorde staden till himmelriket (innan jag ens reste dit, det vill säga). I min brobesatthet insåg jag dock att jag inte visste om Barcelona hade någon bro. De hade trots allt ingen flod, som alla andra bra städer.
Men en bro kan ni slå er i backen på att de har! Den heter Rambla de Mar, är en fortsättning på La Rambla, och ser vid en första anblick ut som om den är byggd bara för att Barcelona skall få ha en bro, eftersom den går ut till en udde med ett köpcentrum som skulle nås till fots utan någon alltför stor omväg. En sådan bra orsak att bygga en bro!
Rambla de Mar har allt en bra bro skall ha (förutom att den inte fyller någon akut funktion, men det är en bisak). Den är både en bro, ett torg och en brygga.
Bro: Den är en transportsträcka över vattnet från Monument de Colom till Maremagnum.
Torg: Sydeuropeiskt torg, plaça, det vill säga. En sådan där plats där man möts och uppehåller sig. Kollar läget. Och inte bara när ens land vinner ishockey-VM.
Brygga: Inte en riktig brygga, men i sina träkonstruktioner och sina kanter som utan räcke visar en havet förmedlar den alla känslor en pittoresk brygga förmedlar.
Rambla de Mar är ett monument till Baleariska sjön. Den består av flera lager. Vågformerna som lyser om natten är där bara för att ge ett lekfullt intryck. De har ingen egentligen funktion (förutom som lampor, men det det blir deras sekundära syfte). Det finns delen där man transporterar sig. Det finns bänkar att sitta på. Det finns måsar att inte mata. Bron är så mycket mer än en bro.
Och den är bara en bråkdel av orsaken till att Barcelona gott kan vara den bästa staden i världen! Rambla de Mar är ett ypperligt exempel på hur stadsplanering är mycket mer än problem och lösning. Här tycks man ha byggt en bro/torg/brygga utan uppenbart syfte, men på så vis har man bidragit till otaliga människors välmående och nyfikenhet.
Fast det är svårt att slå Biblioteksbron.
I min två år långa övertygelse om att Barcelona var den fullständigaste staden blev jag bara mer säker på det och hittade bara fler saker som gjorde staden till himmelriket (innan jag ens reste dit, det vill säga). I min brobesatthet insåg jag dock att jag inte visste om Barcelona hade någon bro. De hade trots allt ingen flod, som alla andra bra städer.
Men en bro kan ni slå er i backen på att de har! Den heter Rambla de Mar, är en fortsättning på La Rambla, och ser vid en första anblick ut som om den är byggd bara för att Barcelona skall få ha en bro, eftersom den går ut till en udde med ett köpcentrum som skulle nås till fots utan någon alltför stor omväg. En sådan bra orsak att bygga en bro!
Rambla de Mar har allt en bra bro skall ha (förutom att den inte fyller någon akut funktion, men det är en bisak). Den är både en bro, ett torg och en brygga.
Bro: Den är en transportsträcka över vattnet från Monument de Colom till Maremagnum.
Torg: Sydeuropeiskt torg, plaça, det vill säga. En sådan där plats där man möts och uppehåller sig. Kollar läget. Och inte bara när ens land vinner ishockey-VM.
Brygga: Inte en riktig brygga, men i sina träkonstruktioner och sina kanter som utan räcke visar en havet förmedlar den alla känslor en pittoresk brygga förmedlar.
Rambla de Mar är ett monument till Baleariska sjön. Den består av flera lager. Vågformerna som lyser om natten är där bara för att ge ett lekfullt intryck. De har ingen egentligen funktion (förutom som lampor, men det det blir deras sekundära syfte). Det finns delen där man transporterar sig. Det finns bänkar att sitta på. Det finns måsar att inte mata. Bron är så mycket mer än en bro.
Och den är bara en bråkdel av orsaken till att Barcelona gott kan vara den bästa staden i världen! Rambla de Mar är ett ypperligt exempel på hur stadsplanering är mycket mer än problem och lösning. Här tycks man ha byggt en bro/torg/brygga utan uppenbart syfte, men på så vis har man bidragit till otaliga människors välmående och nyfikenhet.
Fast det är svårt att slå Biblioteksbron.