Barcelona IV: Hur jag blev inredningsarkitekt

Den stora poängen med att resa är att man lämnas med intryck man inte hade kunnat förbereda sig för. Jag reste inte till Färöarna för att inse att jag kommer att dö en dag, jag reste dit för att jag ville ha någon insikt. Den dög. Också Katalonien ändrade mitt perspektiv på ett överväldigande sätt. Efterdyningarna behandlas i denna sista del av min Barcelonaserie.

(Ursäkta illustrationerna. Inläggen i Barcelonaserien har varit illustrerade enligt varsin dag i Katalonien. Det fjärde inlägget hör alltså ihop med min fjärde dag, vilken jag tillbringade i Dalís Figueres och Cadaqués. Illustrationerna har alltså mycket litet att göra med den modernisme inlägget handlar om.)

Vad är det första man förknippar med Barcelona? Dålig fråga, jag vet att Barcelona är en så mångsidig stad att alla har sitt eget svar på den frågan. Men för mig är svaret enkelt både före och efter att ha varit där. Antoni Gaudí.

Jag har varit i städer med byggnader förut, men aldrig i en stad med arkitektur. Gaudí å sin sida är så extravagant att också en idiot som jag måste reagera på hur hans byggnader är planerade, uppskatta arbetet som involverats i dem. Slottet i Versailles är säkert välplanerat och finputsat in i minsta detalj, men när jag var där såg jag bara arkitektoniska prototyper (säkert också ett resultat av att slottets detaljer sedermera tagit sig in i folkarkitekturen). Med Gaudí kan man dock inte missa de konstnärliga friheterna. Vem bygger liksom böljande tak med stormtrooperskorstenar?

Resultatet av Barcelona är att jag är mer uppmärksam på arkitektur. När jag återvände till Åbo såg jag plötsligt massor av detaljer jag inte sett fast jag bott där i ett år. Jag hade inte ens bildat mig en bild av hur huset jag bodde i såg ut. Stadens skönhet mångfaldigades.

Man skulle tänka sig att fyra dagar i Katalonien hos Gaudí och Dalí skulle göra en blind inför mindre extravagant arkitektur. Det skedde tvärtom. Jag blev medveten om vilka detaljer jag skulle fästa uppmärksamhet vid. Nu förstår jag varför barn dras till starka grundfärger. Jag har förundrat mig över att inte mildare toner duger för dem, eftersom allt är nytt och också det minsta borde vara överväldigande. Men de behöver lära sig vad de skall uppmärksamma.

Det andra resultatet i samma kategori är att jag blev uppmärksam på hur min lägenhet såg ut. Min ettåriga pragmatiska approach dog och jag myllrade av idéer för att göra min omgivning mer trivsam. Med alla Europas bra städer i bakhuvudet byggde jag om mitt hem till en stad med places, parker, murar och badhus. Den är fortfarande under konstruktion, men är ett uppenbart resultat av Katalonien.

Det sista resultatet blommade inte förrän jag förra veckan besökte Mikaelskyrkan i Åbo. Kopplingskedjan går som följer. Gaudí är en mycket framstående och egensinnad representant för arkitekturstilen modernisme, som också i övrigt är populär i Barcelona. På kontinenten heter den art nouveau. I Norden heter den jugend. Jag är mycket dålig på att skilja åt arkitekturstilar, men har tidigare med passion ogillat jugend, dess plottriga detaljer, dess nationalromantik och dess ... tunga gråa stenfasader. Var fanns de i Barcelonas modernisme?

Genom att se jugend genom Gaudís perspektiv insåg jag vad det är som gör den så bra. Gaudí är nämligen inte en unik konstnär, han är bara en mycket framstående sådan inom ramarna för jugendstilen. De naturinspirerade, böljande formerna samt de lekfulla mönstren och färgerna finns där. Den sista kopplingen kom i Mikaelskyrkan, som är en tam men tydlig släkting till Gaudís arkitektur i all sin färggrannhet.

Efter Katalonien virvlar jag av passion för resor, för broar, för städer och för jugend. Allt jag är intresserad av för tillfället är att bygga en bro i något slags nytolkad jugend, att bygga en stad omkring densamma, och att sedan gå ur tiden i all stillhet.

Fast Gullrandas fasader är fortfarande oförsvarliga.