Den stora poängen med att resa är att man lämnas med intryck man inte hade kunnat förbereda sig för. Jag reste inte till Färöarna för att inse att jag kommer att dö en dag, jag reste dit för att jag ville ha någon insikt. Den dög. Också Katalonien ändrade mitt perspektiv på ett överväldigande sätt. Efterdyningarna behandlas i denna sista del av min Barcelonaserie.

(Ursäkta illustrationerna. Inläggen i Barcelonaserien har varit illustrerade enligt varsin dag i Katalonien. Det fjärde inlägget hör alltså ihop med min fjärde dag, vilken jag tillbringade i Dalís Figueres och Cadaqués. Illustrationerna har alltså mycket litet att göra med den modernisme inlägget handlar om.)

Vad är det första man förknippar med Barcelona? Dålig fråga, jag vet att Barcelona är en så mångsidig stad att alla har sitt eget svar på den frågan. Men för mig är svaret enkelt både före och efter att ha varit där. Antoni Gaudí.

Jag har varit i städer med byggnader förut, men aldrig i en stad med arkitektur. Gaudí å sin sida är så extravagant att också en idiot som jag måste reagera på hur hans byggnader är planerade, uppskatta arbetet som involverats i dem. Slottet i Versailles är säkert välplanerat och finputsat in i minsta detalj, men när jag var där såg jag bara arkitektoniska prototyper (säkert också ett resultat av att slottets detaljer sedermera tagit sig in i folkarkitekturen). Med Gaudí kan man dock inte missa de konstnärliga friheterna. Vem bygger liksom böljande tak med stormtrooperskorstenar?

Resultatet av Barcelona är att jag är mer uppmärksam på arkitektur. När jag återvände till Åbo såg jag plötsligt massor av detaljer jag inte sett fast jag bott där i ett år. Jag hade inte ens bildat mig en bild av hur huset jag bodde i såg ut. Stadens skönhet mångfaldigades.

Man skulle tänka sig att fyra dagar i Katalonien hos Gaudí och Dalí skulle göra en blind inför mindre extravagant arkitektur. Det skedde tvärtom. Jag blev medveten om vilka detaljer jag skulle fästa uppmärksamhet vid. Nu förstår jag varför barn dras till starka grundfärger. Jag har förundrat mig över att inte mildare toner duger för dem, eftersom allt är nytt och också det minsta borde vara överväldigande. Men de behöver lära sig vad de skall uppmärksamma.

Det andra resultatet i samma kategori är att jag blev uppmärksam på hur min lägenhet såg ut. Min ettåriga pragmatiska approach dog och jag myllrade av idéer för att göra min omgivning mer trivsam. Med alla Europas bra städer i bakhuvudet byggde jag om mitt hem till en stad med places, parker, murar och badhus. Den är fortfarande under konstruktion, men är ett uppenbart resultat av Katalonien.

Det sista resultatet blommade inte förrän jag förra veckan besökte Mikaelskyrkan i Åbo. Kopplingskedjan går som följer. Gaudí är en mycket framstående och egensinnad representant för arkitekturstilen modernisme, som också i övrigt är populär i Barcelona. På kontinenten heter den art nouveau. I Norden heter den jugend. Jag är mycket dålig på att skilja åt arkitekturstilar, men har tidigare med passion ogillat jugend, dess plottriga detaljer, dess nationalromantik och dess ... tunga gråa stenfasader. Var fanns de i Barcelonas modernisme?

Genom att se jugend genom Gaudís perspektiv insåg jag vad det är som gör den så bra. Gaudí är nämligen inte en unik konstnär, han är bara en mycket framstående sådan inom ramarna för jugendstilen. De naturinspirerade, böljande formerna samt de lekfulla mönstren och färgerna finns där. Den sista kopplingen kom i Mikaelskyrkan, som är en tam men tydlig släkting till Gaudís arkitektur i all sin färggrannhet.

Efter Katalonien virvlar jag av passion för resor, för broar, för städer och för jugend. Allt jag är intresserad av för tillfället är att bygga en bro i något slags nytolkad jugend, att bygga en stad omkring densamma, och att sedan gå ur tiden i all stillhet.

Fast Gullrandas fasader är fortfarande oförsvarliga.

Del 1: Resedagbok

Det var söndag. Min sista dag i Barcelona (innan måndagens utflykt till Figueres och Cadaqués). Jag tillbringade förmiddagen på hotellet för att andas ut emellanåt. Planerna för eftermiddagen var att söka upp järnvägsstationen som jag skulle åka från följande dag, sedan titta på Plaça d'Espanya, en plats jag inte känt till på förhand men som bussen passerat när jag anlände till staden och som jag blivit imponerad av, och slutligen söka upp den där fontänen som alla pratade om, den skulle inte vara så långt därifrån.

Jag kom till Barcelona-Sants, hittade platsen mitt tåg skulle gå från, och började gå i ungefärlig riktning mot Plaça d'Espanya. Redan på vägen dit blev jag imponerad av alla omgivningar, och till slut såg jag en mycket spännande byggnad som visade sig vara Arenas de Barcelona, en tjurfäktningsarena ombyggd till shoppingcentrum som låg på Plaça d'Espanya. Platsen var inte mindre imponerande till fots, även om all biltrafik givetvis är extremt oromantisk. Jag gick mellan de två tornen, tänkte ”liknar de inte extremt mycket på det där tornet i Venedig?”, och javisst, de har tagit sin inspiration därifrån och kallas Torres Venecianes.

Jag gick i riktning mot fontänen, Font Màgica, och insåg då att den var en del av en aveny som började vid Plaça d'Espanya och som gick mellan tornen och förbi fontänen, ungefär som avenyn Mussolini byggde för att koppla Petersplatsen till Tibern. Avenyn övergick i ett torg och verkade sluta vid ett palats och fyra pelare. Jag bestämde mig för att gå den till slut.

På vägen passerade jag reklam för en Dalíutställning (närmare bestämt en utställning som fokuserade på Gala Dalí) på Museu Nacional d'Art de Catalunya, ett museum jag inte kände till. Snart visade det sig att det var just det som var grejen med palatset i slutet på avenyn. Det var Kataloniens nationalmuseum. (Nu var museet stängt och jag hade ändå inte tid för utställningen och mitt intresse för Gala är svagt, så det blev ingenting av just den saken.)

Min plan var att återvända till Plaça d'Espanya och se den från nya vinklar, men jag hittade en trappa på sidan om nationalmuseet och hamnade i en park med en teater i grekisk stil. Sedan började jag gå i riktning därifrån, för att se om jag kunde nå stranden. (Det var den enda viktiga delen av Barcelona jag inte sett än. Google Maps upplyste mig om att det var alltför långt och i efterhand har jag blivit medveten om att jag var så gott som bredvid stranden vid helt andra tillfällen under resan, men jag testade.) Snart var jag i en park igen, och det visade sig efter en stund att det var samma park jag kommit från, detta trots att jag försökt gå i riktning från den. När jag nu i efterhand utforskar kartan visar det sig att jag till och med har stått på en utsiktsplats precis ovanför den grekiska teatern.

Vägen ledde till den olympiska parken från OS 1992. Det var ett spännande område, framför allt ett stort område. Alla dessa äventyr jag beskriver inträffade på kullen Montjuïc, så utsikten över staden var fantastisk. Just då bestämde sig solen för att gå ned och Barcelona brann. Det blev en mycket symbolisk avslutning på min sista dag i Barcelona.

Efter den olympiska parken virrade jag bort mig ytterligare en vända, men var snart på rätt väg tillbaka mot nationalmuseet (bör tilläggas att ingen navigation hade varit närapå möjlig utan Google Maps). När jag anlände från sidan började jag märka att det satt en liten folksamling framför palatset. Samlingen blev större och större. Den upptog alla de tre torgen från nationalmuseet i riktning mot Plaçan.

De hade samlats för att se fontänshowen.

Den magiska fontänen levde. Den badade i ljus och dansade till ... Freddie Mercurys och Montserrat Caballés Barcelona. (I min Barcelonabesatthet hade jag skapat en Spotifyspellista jag döpt till Barcelona. I den ingick en rad låtar med titeln Barcelona, men det enda bra på den var Mercurys och Caballés låt samt Bill Newmans (populariserad via Rhett and Link), av något sarkastiska orsaker. Och så George Ezra kanske. Men det betyder att Mercurys och Caballés Barcelona redan på förhand var mitt inofficiella Barcelonaledmotiv.) Extra stor betydelse fick allt detta när jag någon vecka senare fick reda på att Freddie Mercurys sista konsert var ett framträdande vid just den fontänen med just den låten för nära exakt trettio år sedan.

Vad var sannolikheten för att jag skulle anlända just då? Hade någon faktor i mina intressanta äventyr på Montjuïc förändrats hade jag timat det fel (och musiken som spelades därefter var mindre behaglig). Fontänspektaklet inträffade visserligen de flesta kvällarna i veckan, men efter denna kväll följde ett uppehåll på två dagar. Den fontänföreställning jag såg råkade alltså inte bara sammanfalla med min sista kväll i Barcelona, utan det var dessutom den sista föreställningen under mitt Katalonienbesök.

Del 2: Den egentliga texten

Jag hävdar bestämt att min starka lyckade upplevelse av Montjuïc (och Barcelona i allmänhet) är ett resultat av utmärkt stadsplanering (och Google Maps, men man kan väl knappast förvänta sig att hitta fram i en stad helt utan vägledning). Stadsplaneringen på Montjuïc i sin tur är ett resultat av något större. Här ordnades nämligen världsutställningen 1929 och Olympiska spelen 1992.

Jag har länge beundrat stora händelsers såsom världsutställningars och olympiska spels inverkan på de städer de ordnas i. Eiffeltornet var sin tids högsta byggnad, men byggdes enbart för världsutställningen 1889 och skulle rivas ned därefter (min fascination blir inte mindre av det faktum att världsutställningen inte riktigt är något man talar om längre, den har fallit i glömska bland allmänheten). Jag har länge idealiserat år 1952, till stor del för att det är året för OS i Helsingfors, ett evenemang som hämtade västvärlden till Finland. I min beundran av Åbo har det visat sig att nästan allt som är bra där är byggt för kulturhuvudstadsåret 2011 eller senare.

Man kanske tänker på en stad som värd för ett stort evenemang som de ovan nämnda. Snarare är det evenemanget som ger staden någonting, ger staden allting. Barcelona har tre av dessa evenemang att tacka: världsutställningen 1888, världsutställningen 1929 och Olympiska spelen 1992. Ytterligare en stor faktor har påverkat gatubilden, nämligen stadens stora arkitekt Antoni Gaudí, som ligger bakom de riktigt kända byggnaderna.

För att visa på de enskilda faktorernas enorma inverkan följer här en lista över alla signifikanta sevärdheter jag upplevde i Barcelona, med dem som påverkats av de fyra faktorerna ovan i fetstil:

Och ja, Mercurys och Caballés Barcelona skrevs med anledning av OS i Barcelona 1992, vilka sedan invigdes åtta månader efter Mercurys död.

Del 1: Metaforiska broar

Den 3 maj i år hade jag vernissage för utställningen A. Då hade jag ägnat tio månader åt att aktivt söka livets mening. Min slutsats var komplett. Vi skulle riva våra murar. Alla skulle riva väggarna omkring sig, och så skulle världen vara fullständig. Inga hemligheter, inga fasader. I samband med vernissagen rev jag mina egna murar, både figurativt och rent bokstavligt. I äkta Ronald Reagan-anda tore jag down this wall.

Nå?

Nu då?

Varför hände ingenting?

I ett par dagar förblev det ett mysterium hur världen fortfarande kunde vara på hälft trots att jag varit så vänlig och löst den. Snart förstod jag.

SIDOSPÅR!
Inför det som komma skall behövs en omfattande förklaring, och den kommer här. Hoppa över om det känns så.
Jag tenderar att följa med Eurovisionsschlagerfestivalen. Så gjorde jag även år 2016, och då hade jag en stor favorit på förhand.
Italien. Nessun grado di separazione. Francesca Michielin.
Scenframträdandet i Stockholm gjorde mig besviken på alla plan, så jag röstade inte ens på bidraget, men ett drygt år senare kunde jag fortfarande inte komma över hur magnifik låten och dess video var. Jag var tvungen att lyssna på mer av Michielins produktion (till saken hör att jag är mycket återhållsam när det gäller att bekanta mig med ny musik). Till slut kom jag så långt att jag lyssnade på hela albumet di20. Jag var trollbunden. Jag var säker på att denna Michielin, denna (då) tjugotvååriga mainstreampopstjärna som sjöng på ett språk jag inte förstod, satt och ruvade på något stort. Kanske till och med på livets lösning.
Nu tillbaka till ert ordinarie flum.

Efter att ha varit besatt av Francesca Michielin i ett knappt år och använt hennes musik (märk väl, musik, inte texter; jag förstår inte italienska) som en viktig ledsagare genom min jakt på Lösningen, drog jag mig till minnes att jag hade sett många av presskonferenserna under ESC 2016 på Youtube. Jag kunde inte minnas att jag sett Michielins (antagligen hade jag sett den, men jag hade inget minne av vad hon sagt där). Jag såg den på nytt tisdagen den 8 maj 2018, och där kom hon på ett fullständigt osannolikt sätt med exakt det jag var på jakt efter (jag tror jag hade hört henne prata om det tidigare, men man blir litet osäker när det är ett språk man inte förstår).

We have to build bridges, not walls.

I det som i princip var startskottet på utställningen A (ett tillfälle som jag dessutom starkt förknippar med min dåvarande utställning Suis-je un génie ?) nämndes exakt den slutsats som var basen för A plus den del två jag börjat söka.

Det räcker inte med att riva murar. Det är den enkla delen. Det kan alla göra. Man bara tar en slägga och bankar planlöst.

Den svåra delen är att bygga broar. Det är de som förenar. Om Vltava är Berlinmuren är Karlsbron David Hasselhoff. Utan murar kan man se varandra, men för att kunna samverka krävs broar. Och de är arkitektoniska utmaningar. Hur i helvete får man tonvis med sten och metall att sväva ovanför en avgrund? Även om man har byggt en bro kanske det visar sig att det är Teaterbron, och då är det lika bra att börja om från början.

Sammanfattningsvis: hur fan kommunicerar man med folk?

Del 2: Broar av sten och metall (och betong och trä)

När A var på väg att knytas ihop upptäckte jag plötsligt ån i min hemstad (som jag så gärna kallar den) Åbo. Jag fångades av hur staden var byggd runt sitt vattendrag (som jag gjort i så många andra städer förut). Mitt första riktiga möte med Aura å var den 19 april 2018. Sedan dess blev vi oskiljaktiga.

Efter att ha introducerat broar som metaforer i mitt liv insåg jag en hur viktig roll de verkliga broarna hade i mitt förhållande till Aura å. Teaterbron var en spännande upplevelse den första gången vi möttes, men sedan jag genomskådade den ogillar jag den allt mer. Min nya favoritbro är i stället Biblioteksbron (med vilken mitt första möte i stället var rätt förvirrat). Hur kan något vara så enkelt, och ändå så oslagbart? Biblioteksbron vill inte vara någonting, den bara är. Den är en trottoar som råkar ha vatten under sig. Den är ren i sitt formspråk. Den lyser stiligt i mörkret. Den har inga bilar (det är ganska avgörande i jämförelsen med Åbos andra broar). Biblioteksbron försöker ingenting, men lyckas. (Den lär visserligen ha kostat 1,8 miljoner euro, men det bortser vi från för tillfället, för den ger intryck av att vara anspråkslös.) Jan-Erik Andersson å sin sida försöker jag-vet-inte-vad, men misslyckas fullkomligt.

Vad var det vi pratade om? Barcelona.

I min två år långa övertygelse om att Barcelona var den fullständigaste staden blev jag bara mer säker på det och hittade bara fler saker som gjorde staden till himmelriket (innan jag ens reste dit, det vill säga). I min brobesatthet insåg jag dock att jag inte visste om Barcelona hade någon bro. De hade trots allt ingen flod, som alla andra bra städer.

Men en bro kan ni slå er i backen på att de har! Den heter Rambla de Mar, är en fortsättning på La Rambla, och ser vid en första anblick ut som om den är byggd bara för att Barcelona skall få ha en bro, eftersom den går ut till en udde med ett köpcentrum som skulle nås till fots utan någon alltför stor omväg. En sådan bra orsak att bygga en bro!

Rambla de Mar har allt en bra bro skall ha (förutom att den inte fyller någon akut funktion, men det är en bisak). Den är både en bro, ett torg och en brygga.
Bro: Den är en transportsträcka över vattnet från Monument de Colom till Maremagnum.
Torg: Sydeuropeiskt torg, plaça, det vill säga. En sådan där plats där man möts och uppehåller sig. Kollar läget. Och inte bara när ens land vinner ishockey-VM.
Brygga: Inte en riktig brygga, men i sina träkonstruktioner och sina kanter som utan räcke visar en havet förmedlar den alla känslor en pittoresk brygga förmedlar.

Rambla de Mar är ett monument till Baleariska sjön. Den består av flera lager. Vågformerna som lyser om natten är där bara för att ge ett lekfullt intryck. De har ingen egentligen funktion (förutom som lampor, men det det blir deras sekundära syfte). Det finns delen där man transporterar sig. Det finns bänkar att sitta på. Det finns måsar att inte mata. Bron är så mycket mer än en bro.

Och den är bara en bråkdel av orsaken till att Barcelona gott kan vara den bästa staden i världen! Rambla de Mar är ett ypperligt exempel på hur stadsplanering är mycket mer än problem och lösning. Här tycks man ha byggt en bro/torg/brygga utan uppenbart syfte, men på så vis har man bidragit till otaliga människors välmående och nyfikenhet.

Fast det är svårt att slå Biblioteksbron.

På förhand tyckte jag konceptet var alldeles absurt. Hur skulle jag någonsin klara att resa ensam, och dessutom lyckas njuta av det på vägen? Jag som är så ängslig kring folkmassor (tydligen desto mer sedan jag kom hem), och alltid faller tillbaka på mitt sällskap när jag reser. Det som motiverade mig var (a) att jag hade blivit alldeles besatt av Barcelona (detta kom sig antagligen främst av att Barcelona helt enkelt är ett populärt resmål), och (b) att jag hade läst mycket på internet om hur soloresor var det bästa beslutet många hade fattat i sina liv. Jag var skeptisk, men hade en vecka att döda och beslöt mig för att testa.

Det visade sig vara det bästa beslutet jag hade fattat i mitt liv (kanske inte exakt; lånade formuleringen för effekt). Att resa ensam är bättre än att resa med folk på alla sätt.

För det första: det är inte svårt. För mig var det bara viktigt att ha erfarenhet av att resa (tillsammans med folk) och att ha en plan för min vistelse (det har jag propagerat för ännu mer på resor med sällskap, men då har jag talat för döva öron). Med dessa två faktorer i bakfickan löste sig allting. Att checka in på flygplatsen och gå genom säkerhetskontrollen var betydligt enklare när man inte var omringad av tio personer som försökte göra samma sak.

När man reser ensam behöver man inte ta hänsyn till andra. Ingen bromsar en, man kan följa sina impulser och man kan följa sina planer, i lika delar. Det går smidigare och är mer avslappnat. Under resor med folk samlas hela sällskapets stress och drabbar alla resande på ett exponentiellt sätt (trygghetskänslan kompenserar visserligen på samma sätt). (Det här har jag hyllat som det romantiska i resandet i flera sammanhang, men visst finns det något avslappnande i att inte ha ständig kaninpuls.) Jag trodde jag skulle bli nervös av folkmassorna, men lyckades andas ut till följd av avsaknaden av svärmande i min omedelbara närhet. För ovanlighetens skull fann jag lugnet i en resa.

För det andra: det är inte socialt. Man behöver nästan inte ha kontakt med någon alls. Det här backfired litet grann. Innan jag reste föreställde jag mig att om jag klarar Barcelona klarar jag allt. Det jag missade var att min enda kvarvarande svaghet redan innan resan var sociala situationer och sociala relationer. Sådana är enkla att undvika – och svåra att finna – på resa i Barcelona. Sociala utmaningar återstår att möta.

Ingen bryr sig om en i Barcelona, på gott och på ont. Men mest på gott den här gången.

Man försvinner in i mängden. För första gången var jag bortom alla mina bekantas bevakning. För första gången flydde jag från min kroniska ångest.

I Barcelona har alla samma riktning.

Man blir del av världsalltet.

I höstas fick jag ett önskemål om idéer till ett gymnasieskådespel. Jag kom gradvis på en lång rad genialiska idéer som knöts ihop och blev en mycket hållbar ramberättelse, men min kontaktperson tog inte emot dem. Jag bjöd sedan ut dem till allmänheten, men fick inget svar. Mitt skådespel är ändå sällsynt genialiskt, så nu har jag bestämt mig för att publicera den version jag formulerade då här. Ifall det finns någon som planerar att sätta upp ett skådespel i december 2017 får man gärna använda det här som grund. I så fall skall mitt namn framgå någonstans i produktionen, och man får gärna kontakta mig först.

Min vision om skådespelet utspelar sig i Katalonien. Hur stor grej man gör av det eller om hela skådespelet tar plats där spelar ingen större roll. Någon råkar i förbifarten nämna ”Öh, int vet ja, Katalonien sku nu kunna bli självständigt kanske” (gärna i just de ordalagen eller motsvarande), vilket genast följs av sirener, dramatisk ljussättning och megafonröster på spanska (eftersom spanska är det bästa språket att ropa i megafon på). Den spanska polisen kommer inrusande och slår ned personerna till marken. Någon av huvudpersonerna utbrister skämtsamt ”Jag förväntade mig inte den spanska inkvisitionen”, vilket följs av röd ljussättning och en ljudeffekt när poliserna rycker av sig sina uniformer, avslöjar sin röda 1500-talsutstyrsel och säger ”Nobody expects the Spanish Inquisition!” (allt detta naturligtvis lånat av Monty Python. Jag vidhåller starkt att detta är relevant år 2017 och förstås av tillräckligt många, eftersom sketchen har blivit ett sentida internetmem. Det var den vägen jag blev bekant med den.)

Salvador Dalí, en av de främsta katalanerna genom historien, är utmärkt att ha som running gag. Antingen visar det sig att kardinal Ximénez egentligen är Dalí eller så gör han entré på någon annan vänster. Första gången bör han presentera sig kort (minns att Dalí alltid talar om sig själv i tredje person), därefter dyker han upp när man minst anar det, alltid i nya utstyrslar och med nya attribut. Han kan komma med en myrslok, med ett enormt bröd. Plötsligt ligger det ett ägg på scenen, vilket ingen bryr sig om innan Dalí kläcks ur det. Han tuggar på en bit choklad och drar sedan isär ridån för att avslöja en stor annons för Lanvin medan han säger ”Je suis fou du chocolat Lanvin !” (ur en TV-reklamfilm, finns på Youtube). Dalí har ingen inverkan på handlingen (om han inte plötsligt visar sig ha en mycket oväntad roll).

Donald Trump får inte nämnas. Allt som kan sägas om allt han gör sägs av Stephen Colbert dagen efter att det händer. Om man riktigt vill kan man kasta in en Trumpreferens för effektens skull, men hans efternamn är totalt bannlyst. Där finns inget att hämta längre.

Slutligen råkar Finland fylla 100 år i år. Här är det givetvis av största vikt att man undviker att göra ett skådespel om Finlands hundraårsjubileum. Jag ser två tillvägagångssätt. Det första är någonting utgående från konspirationsteorin om att Finland inte existerar (en utbredd teori på internet, om än något skämtsam). Det andra går ut på att Finland och allt Finlandsrelaterat inte nämns med ett ord i hela skådespelet, skådespelet verkar ta slut, skådespelarna bugar och tackar tills en i publiken (en planterad skådespelare) ber om uppmärksamhet och undrar om inte Finland borde få ta plats när det nu är jubileumsår och allt. Det mynnar ut i att åskådaren brister ut i Sibelius Finlandia med ny text (här är jag inte på det klara med vilken typ av text). Åskådaren går upp på scenen, och ut kommer hela ensemblen klädd i enbart Finlands färger, sjunger med, och stämningen blir överdrivet fosterländsk.

Flaggor är tygbitar med distinkta utformningar, vilka används som identifikation. Många förknippar dem med självständiga stater, men de kan också representera t.ex. en stad, ett språk eller en överstatlig organisation. De är ofta viktiga för en nationsidentitet och syns på många ställen i samhället.

Den här våren har jag rangordnat alla världens 195 nationsflaggor från ett rent designmässigt perspektiv. Jag började från botten, och listar i detta tionde och sista avsnitt de tjugo bästa flaggorna i min rangordning. Det kan löna sig att börja läsa från botten av listan för att gå från den sämsta flaggan mot de bättre.

En bit nedåt får du veta vilken jag tycker är världens bästa nationsflagga. På vägen hit  har jag kommenterat och försökt göra förbättringar av vissa flaggor. Den här gången ingår motiveringar till varför dessa flaggor förtjänar en plats i topp 20.

Som grund för min rangordning har jag de fem riktlinjerna i Good Flag, Bad Flag, vilka lyder som följer, fritt återgivna:

Danmarks flagga är den äldsta nordiska korsflaggan, och den äldsta nationsflaggan som fortfarande är i bruk. På 1700-talet skiftades korset mot flaggstången för att flaggan skulle se bättre ut när den vajade i vinden till sjöss. Samtidigt föddes det unika nordiska korset, och Sverige följde snart Danmarks exempel. Inom därpå följande århundraden antog de andra nordiska länderna korsflaggor enligt samma modell. Det nordiska korset är mycket enkelt men alldeles unikt, har en symbolik, och det är garanterat att alla kan identifiera en flagga som nordisk när de ser korset. Danmarks val av färger är mycket vackert, och danskarnas relation till sin flagga är sund: det finns inga regler för när och hur den får användas. Känner man för Dannebrogen är det bara att ta fram den. I många exemplar. Och vad är bättre än det.

Kanadas flagga är en av de mest unika och odödliga. Lönnlövet, som är enkelt men personligt, har blivit en mycket viktig nationalsymbol. Utformningen med två kanter och en mitt som är dubbelt så bred som vardera kant är så ikonisk att den kallas kanadensisk stolpe.

Svårare än så här är det inte. Balansen mellan grönt och vitt är enkel men vacker.

Armenien går sin egen väg, och det belönas.

Panamas flagga är en stor personlig favorit. Den är festlig samtidigt som den är stilig, och trots att alla element finns där tycker jag den undgår en sådan där obehaglig amerikansk prägel.

Nederländernas flagga är den äldsta trikoloren som är i användning. Det är inte en slump att den varit så genomslagskraftig.

Det går inte att ta miste på att det här är Tyskland. Färgerna är unika, flaggan är enkel och framför allt förmedlar den sitt budskap.

Den unika färgkombinationen för tankarna till Tyskland, och den lodräta trikoloren till Frankrike. Därtill lyckas belgarna göra flaggan till sin alldeles egen.

Schweiz flagga är en av två kvadratiska nationsflaggor, den enda riktigt fungerande. Här gör man sin egen otroligt stiliga tolkning av en korsflagga, en som är symmetrisk på alla led. Det är enkelt, det är snyggt och det är omisskännligt.

Bland fungerande flaggelement är det svårt att överträffa det nordiska korset. Sverige gör det med sina helt egna färger. Någon skulle kunna kritisera de svenska färgerna för att de inte har någon direkt symbolik, men jag hävdar att det väger desto tyngre att de har en stark historisk koppling till landet.

Sedan Mauretanien ändrade sin flagga i augusti är Jamaicas flagga den enda som varken har blått, vitt eller rött. Dessutom gör de det på ett sällsynt snyggt sätt.

Ukrainas bikolor är en omväxling bland trikolorerna. Den granna sällsynta färgkombinationen är modig men snygg.

Japan drar nytta av sitt rykte som den uppgående solens land på ett mycket enkelt, stiligt, ikoniskt och relativt unikt sätt.

Trots att Litauens flagga är en trikolor som så många andra sticker den tydligt ut ur mängden med sin kreativa men behagliga färgkombination. Jag kan intyga att den fungerar mycket bra in the wild.

Ungerns flagga är inte bara en trikolor; färgnyanserna och proportionerna är precis det som behövs för att få fram det enkla budskapet: Ungern.

Irlands flagga är enkel och lyckas med att vara särskild trots sin stora likhet med Frankrikes och Italiens. Grönt, vitt och orange har etablerats mycket starkt som Irlands färger.

Somalias flagga är simpel, unik och stilig.

Flaggor är tygbitar med distinkta utformningar, vilka används som identifikation. Många förknippar dem med självständiga stater, men de kan också representera t.ex. en stad, ett språk eller en överstatlig organisation. De är ofta viktiga för en nationsidentitet och syns på många ställen i samhället.

Den här våren rangordnar jag alla världens 195 nationsflaggor från ett rent designmässigt perspektiv. Jag börjar från botten, och listar i detta nionde avsnitt platserna 21–40 i min rangordning. Det kan löna sig att börja läsa från botten av listan för att gå från den sämsta flaggan mot de bättre.

Nästa vecka, den 5 april, kommer det sista avsnittet, där jag avslöjar världens bästa nationsflagga. På vägen dit kommer jag att kommentera och försöka göra förbättringar av vissa flaggor.

Som grund för min rangordning har jag de fem riktlinjerna i Good Flag, Bad Flag, vilka lyder som följer, fritt återgivna:

Finlands flagga är definitivt den bästa flaggan Finland kan ha. Den följer alla riktlinjer, visar på nordisk samhörighet, är stilig och symboliserar den finländska naturen. Man kan påstå att den ser tråkig ut, men det är i så fall bara en spegling av den finländska kulturen, vilket är en viktig uppgift som en flagga har. Det som gör att jag inte räknar Finlands flagga som världens bästa nationsflagga är ändå att blått kors på vitt känns litet halvfärdigt och fantasilöst.

Flaggor är tygbitar med distinkta utformningar, vilka används som identifikation. Många förknippar dem med självständiga stater, men de kan också representera t.ex. en stad, ett språk eller en överstatlig organisation. De är ofta viktiga för en nationsidentitet och syns på många ställen i samhället.

Den här våren rangordnar jag alla världens 195 nationsflaggor från ett rent designmässigt perspektiv. Jag börjar från botten, och listar i detta åttonde avsnitt platserna 41–60 i min rangordning. Det kan löna sig att börja läsa från botten av listan för att gå från den sämsta flaggan mot de bättre.

Det kommer totalt tio avsnitt, och den 5 april avslöjar jag världens bästa nationsflagga. På vägen dit kommer jag att kommentera och försöka göra förbättringar av vissa flaggor.

Som grund för min rangordning har jag de fem riktlinjerna i Good Flag, Bad Flag, vilka lyder som följer, fritt återgivna:

Flaggor är tygbitar med distinkta utformningar, vilka används som identifikation. Många förknippar dem med självständiga stater, men de kan också representera t.ex. en stad, ett språk eller en överstatlig organisation. De är ofta viktiga för en nationsidentitet och syns på många ställen i samhället.

Den här våren rangordnar jag alla världens 195 nationsflaggor från ett rent designmässigt perspektiv. Jag börjar från botten, och listar i detta sjunde avsnitt platserna 61–80 i min rangordning (för tillfället pågår en smärre omstuvning i min lista, varför något kan framstå som förvirrande). Det kan löna sig att börja läsa från botten av listan för att gå från den sämsta flaggan mot de bättre.

Det kommer totalt tio avsnitt, och den 5 april avslöjar jag världens bästa nationsflagga. På vägen dit kommer jag att kommentera och försöka göra förbättringar av vissa flaggor.

Som grund för min rangordning har jag de fem riktlinjerna i Good Flag, Bad Flag, vilka lyder som följer, fritt återgivna:

All respekt till Nepal för att ha världens enda ickerektangulära nationsflagga. Tyvärr har de inte valt en särskilt bra form, och inte en särskilt snygg flagga annars heller.

Flaggor är tygbitar med distinkta utformningar, vilka används som identifikation. Många förknippar dem med självständiga stater, men de kan också representera t.ex. en stad, ett språk eller en överstatlig organisation. De är ofta viktiga för en nationsidentitet och syns på många ställen i samhället.

Den här våren rangordnar jag alla världens 195 nationsflaggor från ett rent designmässigt perspektiv. Jag börjar från botten, och listar i detta sjätte avsnitt platserna 81–100 i min rangordning. Det kan löna sig att börja läsa från botten av listan för att gå från den sämsta flaggan mot de bättre.

Det kommer totalt tio avsnitt, och den 5 april avslöjar jag världens bästa nationsflagga. På vägen dit kommer jag att kommentera och försöka göra förbättringar av vissa flaggor.

Som grund för min rangordning har jag de fem riktlinjerna i Good Flag, Bad Flag, vilka lyder som följer, fritt återgivna: